Archive for juli, 2011

Tankar hos ett barn

31 juli 2011

Kaninen äter.

Snart ska jag äta kaninen.

Annonser

Lika som bär

31 juli 2011

Hector:

Råttfångaren från Hameln:

Om skaldjur

31 juli 2011

Det finns tre skäl att aldrig äta skaldjur med en göteborgare.

1. De bara måste nämna havskräftor och dess överlägsenhet över insjökräftor minst 4 gånger under måltiden.

2. De anser sig vara bäst i världen på skaldjursskalning och vill gärna oombedda lära ut.

3. De tror på riktigt att färska räkor bara finns i Göteborg.

Jag är göteborgare, så jag vet.

Stina & Hector

30 juli 2011

På rymmen

29 juli 2011

Igår gick jag en promenad med Hector.

På vägen tillbaks ringde Jonas. Vi pratade om text och bild och undertiden sprang Hector lite i förväg. Jag såg hur han vek in på garageuppfarten, in bland bilarna och jag gick efter. I gruset. Förbi förrådet och in på baksidan. Jag var kanske 15 meter bakom. När jag kom runt på baksidan såg jag att altandörren var öppen och jag hörde slamrande inifrån. Så jag stod kvar på gräsmattan och pratade klart med Jonas. Sedan kom Ida ut och undrade var Hector var. Han är väl inne, svarade jag. Nej, svarade Ida.

Jag kollade grinden på baksidan, den ned mot skogen och lekplatsen. Öppen. Jag gick ned. Ingen Hector. Jag halvsprang runt den vanliga vägen, kollade ställena han älskar att rymma till. Den lilla fotbollsplanen. Granntomten med sparkcyklarna. Norrlänningarnas tomt, där det finns bollar i snören och kritor. Jag sprang runt vårt kvarter. Det avgränsade kvarteret med den stora skylten ”Kör långsamt, lekande barn”.

Jag hann tänka. Har han fallit från någon trappa? Slagit sig så han inte kan svara när vi ropar? Han han klättrat upp i klätterskeppet nere på lekplatsen, det han kan komma upp i själv fastän han är alldeles för liten för att göra det? Har han fastnat någonstans? Har monstren som bor i brevlådan vaknat, de som äter upp viss post, gärna räkningar så man får anmärkningar och dröjsmålsräntor (de är smarta de små liven, de vet att äter man räkningar kommer det garanterat nya brev att äta)? Har de misstagit Hectors små fingrar för någon dum form av reklamutskick och mumsat i sig honom, kanske som hämnd för att han alltid postar småsten?

Jag mötte Ida på framsidan. Ingen Hector? Nej. Vi tar ett varv till! Okej!

Nya tankar. Nya scenarier.

Då plötsligt, när jag sveper med blicken som vore den någon sorts målradar, stannar den på bilen. I bakrutan ser jag en glad trut. Hector.

Han hade klättrat in i baksätet, satt sig tillrätta och stängt dörren. Det är ovanligt. Normalt brukar han sätta sig i förarsätet, pilla på allt jag brukar pilla på, bälte, AC, tändningslåset och stereon. För säkerhets skull brukar han även slå på varningsblinkers, vindrutetorkare och helljuset. Sen leker han bil. Egentligen borde vi alltid låsa bilarna. Men hallå, något ska man väl ha för att man flyttat ut på landet?

Här har han för en gångs skull låtit frugan (Stina) köra. Som så typiskt män kan han ändå inte hålla klaffen utan ska lägga sig i allt, från kartläsning till bromsteknik.

Bajsbåt

25 juli 2011

Sommarläger

25 juli 2011

Jag måste varit i 12-års åldern.

Det var sommar och sol och jag blev utskickad till Aeolusön på seglarläger. Jag minns att vi seglade jigg och sov i baracker. Vi åt frukost i en villa och smugglade ut hårdkokta ägg som vi kastade efter de ständigt bajsande måsarna. De enda som träffade var måsarna. Ledarna hade tuffa motorbåtar och var minst lika tuffa själva. Jag lärde mig fina knopar och fula sånger och en eller två gånger åkte vi över till ”Gotland” (Stora Knarrholmen) och köpte godis i kiosken. Det var första gången jag var utan mamma och pappa så länge och en vecka kändes som ett år, kanske lite längre. Jag stålsatte mig och försökte vara stor och modig, men när jag ramlade och slog upp knät mot en rostig gammal räls ville jag inget annat än att få komma hem och bli omplåstrad och tröstad i en trygg famn.

Aeolusön, eller Sillfarsholmen som den egentligen heter, är ungefär lika stor som Utøya.

Vi har haft huset fullt den här helgen. Vuxna och barn. Vi har badat, grillat, åkt utflykter och spelat kubb. Det var just under en kubbmatch i fredags som jag hämtat ett par öl från kylen och Ida säger ”Har du sett att det har sprängts en bomb i Norge. Och att de skjuter på en ö? Massa döda. Det händer just nu.”. Jag fortsatte följa nyhetsflödet på aftonbladets app och på twitter. Då och då. Medan vi spelade kubb, grillade, åkte utflykter och badade. Rapporteringen, ögonvittnesskildringarna, jag har bara kunnat ta till mig det i små portioner. Och inte ens då har det fått riktigt fäste. Bilden från NRKs helikopter när den fege mördaren pekar med vapnet mot barn i vattenbrynet. Postningen på Facebook inifrån ett med madrasser barrikaderat rum. Jag brukar tycka om att tänka mig igenom scenarier, det är ett sätt att underhålla fantasin. Men den här gången är det för jobbigt.

96 döda och igen förändras världen. Förra gången låstes dörrarna till cockpit. Och varje gång jag flyger in över en storstad glimmar en tanke förbi på att planet jag sitter i går att använda som missil. Nu lär vi få vi pansarhinder runt känsliga byggnader och ännu fler metalldetektorer, precis som i London, Paris och Washington.

Men vad värre är, jag kommer aldrig kunna skicka iväg Hector på ett läger någonstans utan att få upp en tanke på det som hände på Utøya i fredags.

We will retaliate with more democracy, i all ära. Men jag ber till Gud att några i fängelset ger igen på ett annat sätt.

Parlör

18 juli 2011

För att våra släktingar ska slippa språkförbistringar i umgänget med Hector följer här en parlör. Dagsfärsk. Skriv gärna ut och ha i plånboken utifall Hector ringer lite oväntat (han har lärt sig knapplåset på telefonen).

Voff voff = hund

Krchchoo (ljud från gommen) = gris

Oooooooooooooooooo = ko

Ka ka = fågel

Ee-ee-aa = elefant

Iiiil = krokodil

Iiiiihhhh! = häst

Fa-fa = farfar

Pappa = apa

Pappa = lampa

Pappa = pappa

Mamma = mamma

Maa = mat

Bajs = bisonoxe

Bajs = bajs

Bi-i = bil

Babadol allo aooo nanna mjaooo ha ha ha = pappa, varje natt när du somnat ställer jag mig bredvid och räcker ut tungan åt dig.

Hotel Esplendido

15 juli 2011

Hotel Esplendido är ett underbart, svenskägt hotell i Puerto de Soller på Mallocas norra, bergiga kust.

Det finns till för att göra livet enkelt för barnfamiljer. Utan att vara Blue Village.

Här får man vackra miljöer, frukostar från himmelriket, svala mojitos, barnpool, vuxenpool, bibliotek med skivspelare och vinylsamling, barnmeny med små specialkomponerade rätter för 6 Euro styck, välkomstdrinkar, badtofflor, morgonrockar, nya handdukar hela tiden, spa, hamburgetallrikar, 2 meter till stranden med solstolar och strandleksaker, sköna sängar, massa kuddar och terrasser med utsikt över bukten, marinan, de två angöringsfyrarna, solnedgången och medelhavet.

Men man får också Vasastanarna.

Bland alla de välbeställda spanjorer, engelsmän, fransmän, italienare och norrmän som frekventerar hotellet är det svenskarna som sticker ut. De beter sig nämligen som om de står på scen. Kanske vet de om att här bor mycket svenskar. Och som svensk bland svenskar, speciellt i lite mer exklusiva sammanhang, är det viktigt att visa upp sig. Inte att sticka ut och ta plats utan markera att man är… rätt. Ljus och fräsch liksom. Vasastanare. Och scener som följande kan utspela sig:

Vi ligger i skuggan på ett par solstolar och läser. Ett par går förbi oss. Jag ser att hon tittar på våra böcker, noterar att de är svenska. De sätter sig i solstolar intill oss. Han slumrar till. Hon ser sig om, fiskar upp en Elle Interiör. Bläddrar förstrött.

Hon (lite för högt): Älskliiing. Borde inte vi ha en bålskål?

Han (irriterat): Va?

Hon: Ja, du vet när vi har bjudningar. Välkomstdrink.

Han: Jag vet vad bål är.

Tystnad.

Hon: Vi kunde ha den i sommarhuset.

Mer tystnad. Hon bläddrar vidare.

Hon: Var det inte en sådan här du ville ha?

Hon håller upp tidningen. Högt. Så alla ska se. Ingen tittar. Inte han heller.

Hon (för sig själv): Vi kanske ska beställa den.

Hon fortsätter bläddra. Han somnar om. Vid polen försöker en pappa i dagens tredje färgglada Ralph Lauren piké lära sin son att dyka. Sonen vill inte riktigt, men det spelar ingen roll. En pepparkaksfärgad mamma solar vidare med sin 5-åriga son som lite senare kommer att få solsting och ligga utslagen under ett parasoll.

 

 

 

 

Medelhavet

14 juli 2011

För många år sedan gjorde vi de bästa reklamfilmer som gjorts för resebolag i allmänhet och Fritidsresor i synnerhet. Vår tes var att det är inte de vykortslika paradisstränderna vi minns och längtar till, det är de små personliga ögonblicken. Som en taxiresa genom öknen om natten eller när dina barn springer i förväg genom flygplatskorridoren. Elton John tonsatte det hela.

Det här är just exakt ett sådan ögonblick. Ljummet medelhav, ljummen sand och solnedgångens släpljus över hotellet. Hector som springer i vattenbrynet, snubblar på de små brytande vågorna, barfota. Alldeles nyss föll han framstupa i vattnet, alldeles efteråt tar han en näve blöt sand och kastar rakt i mitt ansikte. Några minuter som varar för evigt.

Barnmat

14 juli 2011

Myror.

Chokladdraperade.

Jag minns att de fanns i matvaruaffären som låg en trappa ned i Nordstan i Göteborg. Långt ned på en hylla, så jag som någonstans mellan 7- och 10-åring kunde nå dem. Jag vet fortfarande inte om det verkligen var myror doppade i choklad eller om det var någon form av godisreplika, i stil med lakritspipor, salta fiskar eller snuspulver. Vi gick förbi den där hyllan varje gång vi handlade, men vi köpte aldrig de där myrorna. Men jag minns att jag var fascinerad och ville prova. Det kändes aldrig äckligt, bara lite konstigt. Men mest av allt exotiskt och spännande.

Vi åt grapefrukt till frukost. Salami. Goda ostar. Vi köpte ofta kiwi (det var en stor grej att den bara växte på Nya Zeeland, dvs på andra sidan jordklotet), dessutom fick vi spännande frukt från jordens alla hörn genom morfar, fruktbesiktningsmannen. Vi åt ostfondue och spettekaka. Och var vi på restaurang var det aldrig snack om att välja från barnmenyn, jag fick av det som de vuxna åt av. Det kanske inte var så speciellt, men i min egna lilla värld så kändes det speciellt, och det var nog det viktiga. Att våga prova annorlunda och rolig mat blev till ett intresse. Det är jag väldigt glad för.

Jag kom att tänka på detta häromdagen på Mallorca. Vi åt tapas på världens bästa tapasrestaurang, Xlini i Deía. Och Hector kastade sig över bläckfisk, grillad spansk peppar, baconlindade dadlar, friterad getost, ansjovisfiléer och inte minst oliverna – han åt säkert 20 stycken. Sedan avslutade han det hela med spansk bondomelett som sköljdes ned med några klunkar öl och ett rejält glas mjölk. Sannolikt hade han även slukat myror om det ställts fram, chokladdraperade eller ej.

Dag för dag utvecklas jag till expert på barnuppfostran, precis som alla andra föräldrar. Om jag har tur kommer jag kanske en dag att ge råd i detta ämne till en allt annat än intresserad Hector (ja, ja, pappa, kommer han att säga, du kan vi höras lite senare, lilla Elisabeth skriker så jag håller på att bli tokig). Det jag tänker tipsa om då, det är att se till att inspirera till och uppmuntra nyfikenhet. För är man bara sinnessjukt nyfiken, då tror jag att resten löser sig per automatik.

Motljus

12 juli 2011