Archive for januari, 2011

Bästa stunden på dagen

27 januari 2011

Att komma till dagis och bli visad något nytt, livsfarligt han lärt sig.

Som att klättra upp på en pall och vrida på kranen alldeles själv. Samtidigt som han håller en haj i handen.

Annonser

Gudfadern Kidz

26 januari 2011

Separationsångest

25 januari 2011

Idag när jag hämtade Hector på dagis hade han varit där mellan 9 och 14.30. Det är fem och en halv timme. Utan mamma. Utan pappa.

– Hur har det gått? frågade jag dagisfröken.

– Bra! Jättebra. Först lekte vi ute ett tag, sen gick vi in. Åt mellanmål. Och så lekte de mer. Och så åt han lunch, satt alldeles själv och åt. Och sen var han så trött så han gick och lade sig själv och somnade. Och så vaknade han och så åt vi mellanmål. Han har ätit bra hela tiden, har är ju riktigt matglad. Och han har varit så glad och skrattat. Han är så go, Hector.

Det är givetvis en förälders dröm att det funkar, så här när inskolningen går mot sitt slut. Samtidigt kändes det som en sten i hjärtat. Hector har alltså skrattat, ätit, lekt, gått och lagt sig själv. Och jag har inte varit där och sett det.

Jag kände att jag ville veta mer. Så jag frågade på. Mer specifika frågor. ”Vilka lekte han med? Vad åt han? Hur länge sov han då?”

Den här gången blev det korta svar, och så ett tydligt ”Hej då Hector. Vi ses i morgon.”

De ville bli av med mig.

Nästa vecka börjar jag jobba på allvar. Då blir fem och en halv timme ännu längre. Vi får en timme på morgonen och några timmar på eftermiddagen/kvällen. Resten av tiden sover han. Eller är på dagis, där andra får se honom skratta, gråta, lyckas, misslyckas, kramas, brottas, måla, bygga, riva… göra framsteg och vara stolt. Jag förstår att det är så det måste vara. Allt annat vore elakt mot barnet. Och visst blir tiden tillsammans ännu mer värd om man är ifrån varandra en del. Men just nu känns det som om inget projekt i världen är värt att missa ens en timme med honom. Ja, det gör ont att klippa navelsträngen. Det är inte bara ett talesätt.

När jag satt honom tillrätta i bilen frågade jag:

– Har du haft roligt på dagis idag, Hector?

Han log stort och nickade med huvudet, så där som han gör när han är glad eller radion spelar Jay Smith.

– Vad har ni gjort då?

Han fortsatte le. Fick något lurigt i blicken. Och så vände han bort huvudet och tittade drömmande ut genom fönstret.

 

 

 

Whistler mountain lodge, 2010

24 januari 2011

Avundsjuk

24 januari 2011

Jag är avundsjuk på Hector.

När man är så där liten är nästan allt man ser något helt nytt.

Och man tänker inte tankar som ”jaha, vad är det där för dåre?” eller ”det där måste vara fejk”.

När man är så där liten kan allt nytt mycket väl vara på riktigt, hur fantastiskt och otroligt det än är.

Som i Star Trek.

Det gör mig lite avundsjuk.

Barnvakt

23 januari 2011

Vi har ju som bekant lite långt till mor- och farföräldrar, syskon och dylikt. Närmsta är en bror i Täby. Avlägsnast en syster i Dubai. Och däremellan är vi representerade i London, Köpenhamn och Småland.

Det gör att vi inte kan leva riktigt gammelsvenskt, ni vet som i Emil i Lönneberga, eller ännu hellre Ronja Rövardotter. Där alla bor i en stor gemenskap och barnen ömsom vaktas av Krösa-Maja, ömsom av Skalle-Per och ibland kanske till och med av någon liten gårdstomte.

Ont om tid för bara varandra är det därför gott om.

Men den här helgen bestämde vi oss för att det behövdes och tog in på hotell i stan. Utan Hector.

Den lille karln fick istället umgås med Ann-Sofie. Och stormtrivdes.

 

 

Frihet.

21 januari 2011

Jag har precis lämnat Hector på dagis. Känslan? Som att bli av med fotbojan. Utan att säkert veta dock.

Love hurts

21 januari 2011

Har jag berätta om Stina?

Hector och Stina träffades på Öppna förskolan redan i höstas. Stina är 3 månader äldre än Hector och lite större. Och så vitt jag vet alltid glad. Utom när hon ska åka bil.

Hon är den som klarar inskolningen bäst. Från första dagen var hon självständig som en katt, stormade iväg på egen hand och blev bara moloken när det var dags att åka hem. I tisdags bakade hon lerkakor och målade med pensel på duk. Idag tog hon bussen själv in till Tyresö C och köpte ut på Systemet till resten av gänget.

Stina gillar närhet.

Bilderna nedan är från första dagisdagen. Stina var lite trött, satt i pappa Niklas knä en kvart sisådär. Men så plötsligt tändes något i hennes blick. Hon sken upp, hoppade ned och studsade fram till Hector, tog om hans huvud, lade sitt eget på sned och sträckte ut tungan. Och kysste honom.

Hector började gråta.

Han kommer att lära sig så mycket om livet den närmaste tiden. Att äta med bestick. Att sten gör ont och sand knastrar mellan tänderna. Att mamma och pappa kan försvinna för alltid med sedan helt plötsligt vara tillbaka. Att han inte är universums mittpunkt. Och att kärlek ibland kan göra lite ont – men ändå är det bästa som finns.

Första lunchen på dagis

20 januari 2011

Fråga: Gillar Hector korvsoppa?

Svar: Nej.

Evighetsmaskinen

18 januari 2011

Allt är städat. Allt ligger på sin plats. Äntligen.

Då hör jag hur en låda i köket öppnas. Någon av dem som ännu inte fått barnlås. Jag går ut i köket. Där ligger vispar, slevar, decilitermått spridda över golvet. Jag går dit. Plockar upp. Under tiden har han öppnat skåpet bredvid spisen. Stålskålen, drinkmorteln, salladsslungan går i golvet. Jag får ned de sista slevarna. Går mot skåpet. Pang! De ugnsfasta formarna går i golvet. Det smäller ordentligt. Konstigt nog håller allt. Det är svårt att pussla in grejerna, salladsslungan borde gått in först. Morteln sist. Under tiden tömmer han leksaksbacken på andra sidan köket. Bra. Det är ju hans grejer. Bland klossar och leksaksspadar ligger borttappade köksredskap, två mobiltelefoner och en bröstpump som aldrig kommit till användning. Ser skräpigt ut. Kanske bäst att plocka upp ändå. Så fort jag fått in ugnsformarna. Han trippar ut i hallen. Det blir tyst. Trappan. Japp, på väg upp för trappan. Fem steg redan. Plockar ned honom. Ställer honom på golvet. Tillbaks till köket. Han ut i vardagsrummet. Drar ned högen med papper jag sorterat. Kvitton blandas med fakturor, intyg, tillväxtkurvor och försäkringar. Jag dit. Upp med pappren. Han vrider upp volymen på stereon till max. Vidare ut i köket. Jag efter. Vinkylen upp. Han får tag i en André Clouet. Tappar den på foten. Gråter. Jag tar upp honom. Han sparkar. Jag sätter ned honom. Han kilar iväg. Jag stoppar in Champagnen. Vidare mot leksakerna. Det smäller till från arbetsrummet. Han har vält gitarren. Fingrar på brandsläckaren. På sprinten. Jag drar honom därifrån. Han får med sig slangen och brandsläckaren välter. Medan jag försöker komma på hur jag ska säkra den är han ute i köket igen. Visparna, slevarna, decilitermåtten. Vinkylen. Jag halkar på en leksak. Tar ut de dyrare flaskorna ur kylen. Får en burk tomatkross i ryggen. ”Dä!” säger Hector. Jag tar den och stänger skafferiet igen. Han tuggar på en lasagneplatta. Jag tar den och lasagnepaketet, öppnar och stänger skafferiet igen. Pang! Ugnsformarna går i govet. Det ringer. Jag stänger köksskåpet. Sätter mig för att plocka upp visparna, slevarna, decilitermåtten. Svarar. Han får tag i ena hörluren till head-setet, stoppar den i munnen. Allt knastrar. Det är Ida. Tror jag. Det bryts. Jag ringer upp igen. Det är Ida. Men var är han? På väg upp för trappan. Jag lyfter ned honom. Hans elpiano går igång. Han sätter sig vid det. Jag får tid. Att plocka in visparna, slevarna, decilitemåtten. Ugnsformarna. Leksakerna. Det är tyst. Var är han?

Inte i trappan. Inte i arbetsrummet.

Jag går in på toletten.

Jag virar upp pappret. Bakom toalettstolen ligger en sked. Fräscht. Jag slänger skeden. Sätter mig på golvet. Det är varmt och skönt. Och tyst.

Allt är städat. Allt är på sin plats. Äntligen.

Då hör jag hur en låda i köket öppnas.

Tyresö C

17 januari 2011

 

 

Hjälp

13 januari 2011

Kära bloggläsare, nu behöver vi er hjälp.

Hector klättrar nu upp för trappan lika ivrigt som vore han en ung Göran Kropp.

Men för att han inte ska riskera att gå samma tragiska öde till möte behöver vi installera en grind.

Ohändige jag vet bara inte hur vi ska bygga den. Eller vilken vi ska köpa. Trappen har ju liksom lite ont om fästpunkter.

Så snälla, kom med förslag! Tack!

CIA

12 januari 2011

Har ni träffat mig eller Ida på sistone?

Tycker ni att vi varit frånvarande? Lättretade? Bleka? Griniga?

Kanske rent av otrevliga?

Sagt saker som provocerar? Gnällt om småsaker? Lyssnat dåligt?

Vi får be så hemskt mycket om ursäkt.

Häromdagen hittade vi ett kvitto i pappersåtervinningen. Från en internutbildning hos amerikanska underrättelsetjänsten. Kurs 219:B. En viss Hector Erik Walter Karlsson stod som deltagare. Det förklarade ett och annat.

Kontraspionaget är underrättat. Vedergällning på väg. Snart är vi vi igen.

 

Hjälp

11 januari 2011

Om två timmar ska vi på introduktion på dagis.

Och det enda Hector vill är att lyssna på Jay Smith.

Tänk om de relegerar honom för dålig musiksmak.

Festligt

10 januari 2011

Vissa dagar är det roligare att vara hemma med Hector än andra.

Idag har vi jättekul.

Vi leker Hötorgskonst.

Småland

10 januari 2011

Ett snabbt besök i Vaggeryd i helgen. Bra på alla sätt. Utom att Hector var febrig och förkyld. Men i övrigt fick han sin beskärda del av kusiner, hundar, snögubbar, morföräldrar, isglass, Rappakalja och julklappar.

Förutom alla fina släktingar vill jag dela ut en eloge till lokföraren på nedvägen.

Jag misstänker att folket på SJ är trötta på allt från bankverksnedskärningar till jönsar som bakom geekiga användarnamn twittrar sig hesa om transportföretagets inkompetens. Givetvis var tåget försenat även idag. Men inte var det lokförarens fel. Och det gjorde han klart i högtalarsystemet. Till exmpel kunde det låta så här:

”Jaha… nu är det någon filur uppe på centralen som GLÖMT BORT att vi är ute och åker… och glömt slå om en signal… så jag får bromsa ned från 200 km/h till noll. För att sedan dra igång alltihopa igen.. i uppförsbacke.”

Eller:

”Jaha… nu släppte de ut ett godståg på spåret… FRAMFÖR oss. Ja, och jag kan ju inte gärna köra igenom det så vi får ligga här bakom och tuffa fram till Norrköping.”

Blöjbyte på X2000.

Bordssittning på X2000.

Isglassmatning i Vaggeryd.

Vaggerydsbo.

Gone shopping

06 januari 2011

Härmapa

05 januari 2011

Idag hände något mycket märkligt. Nästan lika oförklarligt som de döda fiskar och fåglar som spolats upp och regnat ned i Arkansas.

Vi var på Öppna förskolan i Bollmora, jag och min son. En kort visit för jag gillar inte riktigt den öppna förskolan. Men en kort avlekning för Unge herrn, medan Äldre herrn försökte läsa SvD i allmänhet – och insändaren som idiotförklarar de idioter som misslyckas med att driva Sveriges kärnkraftverk samtidigt som de plockar ut rekordvinster, i synnerhet.

Hector sitter och leker med en leksakstelefon, då han plötsligt tar upp luren, tittar på mig, och håller den mot örat. Hyfsat länge. Inte som av en slump.

Vad är då märkligt med detta? Jo, hur i hela friden vet han att det är en telefon? Han har gjort det flera gånger med min Iphone, hållit den mot örat. Inga konstigheter. Det har han ju sett mig och Ida göra massor med gånger. Men vi har inget i hela huset som kan liknas med en sådan där klassisk telefon. Inget med den formen. Ingen lur. Inget i en spiraltråd. Ingen låda med nummerskiva. HUR KAN HAN VETA ATT MAN SKA HÅLLA DEN MOT ÖRAT? Hur kan det regna döda fåglar över Arkansas? Jag kastade mig efter kameran men lagom till den gick igång (trög kamera på Iphone 4) så spelade han helt vanlig 1-åring igen och tuggade förstrött på luren.

Kan någon förklara detta för mig?

Andra saker som Hector härmar:

• När pappa spacklar. Utförs genom att man skrapar med penna mot väggen. Det bra med det är att när man spacklar ska man ändå måla om.

• När mamma dansar. Vackert. Både som original och kopia.

• När pappa diggar musik genom att vicka på huvudet. Fult som original. Ganska gulligt som kopia.

• Äta med bestick. Utförs genom att man slår med exempelvis en kniv mot en tallrik och sedan lägger den mot ansiktet, ibland munnen.

Civil olydnad

04 januari 2011

En kväll i januari

04 januari 2011

– Det finns ett land av skrot, skräp och sopor. Där skogarna växer höga av rostiga vispar, sysslolösa tv-antenner och sönderblåsta paraplyer. Här hoppar sängfjädrar runt som kaniner på fälten, leker kurragömma bland bilvrak och kylskåp med trasiga lampor och vidbrända kastruller. I himlen seglar borttappade minneslappar. De dyker mot sjöar av spillolja, speglar sig själva ett tag i den blanksvarta glansen och stiger hastigt mot himlen så pennstumpar, tomglas och några udda strumpor jublar sig hesa borta på stranden.

Det kanske låter som ett dystert land. Men det är det inte. Här är det ingen som är uttjänt, trasig eller passé. Eller snarare, alla är det. Så ingen har  behöver känna sig utanför. Ingen behöver oroa sig för att plötsligt plockas bort, monteras ned och ersättas. För det har redan hänt.

Det finns egentligen bara en enda sak som hotar detta vackra land. Och det är miljöbovarna.De där som inte sliter och slänger, utan… ve och fasa… återanvänder. Förr var de skäggiga och hade runda glasögon. Nu ser de ut som vem som helst. Förr var de ett fåtal, och när de blev för högljudda kom polisen och styrde upp det hela. Nu är de så många att de nästan tagit över. Det märks, för istället för att växa för varje år har landet börjat krympa. Häromdagen var det en back gamla repiga vinylskivor som försvann, som tydligen skulle användas till konstverk och säljas i någon muggig affär på Söder. För att inte tala om alla PET-flaskor.

Men låt oss inte gräva ned oss i det hemskaste av det hemska nu, för det finns en massa fint också, här i landet av skrot, skräp och sopor. Bland annat berättelsen om den alltid så välsmorda hjälten Robot Hood…

Här bad jag Hector hejda sig. Jag tittade på honom där han satt i sin barnstol. Hans blåa ögon tindrade, hans händer flaxade så där okontrollerat energiskt som bara en ivrig 1-årings kan.

– Robot Hood?

– Ja, Robot Hood.

– Menar du Robin Hood?, frågade jag.

– Nej, Robot Hood. Robin Hood bor i Sherwoodskogen. Robot Hood bor i Landet av skrot, skräp och sopor. Han blev till när bilmekaniker Hubbe misslyckades med att laga en gammal Lexus och fick några mystiska delar över som han lade i samma låda som en transistorradio, ett Duracellbatteri och 4 kilo socker. Han ser kanske inte ut så mycket för världen, men han gnisslar inte och han har ett hjärta av höglegerat stål.

Jag satt tyst. Hector log. Sparkade med benen. Fortsatte:

– Vill du höra om hans äventyr?

– Vi ska sova nu Hector. Klockan är halv åtta.

Ungefär en halvtimme senare, när vi tittat på ett och ett halvt avsnitt Family Guy tillsammans i sängen och jag såg att hans ögon blev smalare och smalare, kunde jag inte hålla mig längre.

– Du, Hector. Var ligger det där Landet av skräp, skrot och sopor?

Hans små ögon föll igen. Hans bröst höjdes och sänktes. Där inne slog det lilla hjärtat sina små slag. Ännu en av hans ännu så få dagar var slut. Några timmars sömn med märkliga drömmar innan nästa obegripligt spännande dag, då ju precis hur mycket nytt som helst kommer hända, eftersom han varit med om så lite ännu. Men med ögonen fortfarande slutna svarade han, knappt hörbart:

– Har du kollat i diskmaskinen?

Sedan somnade han.

Ett litet steg för mänskligheten…

03 januari 2011

…men ett otroligt stort steg för Hector.

Japp. Den lille karln kan nu officiellt gå.

Han har ju trippat runt i någon månad eller så… ett eller två eller kanske till och med tre små steg. Men att kalla det för att gå vore lite som att kalla Santa Maria Tex Mex för mexikansk mat eller Cirkus Möller för underhållning.

Men i Vemdalen hände något i det motoriska centrumet på vår son. Kanske tog han sig tid att närmre studera kusinerna, kanske var det det låga lufttrycket i det svenska höglandet, kanske hörde han när vi viskade om att ”det bara är några veckor kvar till dagis och att de i princip kräver att barnen kan gå när de börjar” fastän vi trodde att han sov. Hur som helst började han gå. Stabilt som en 45-årig medieförmedlare på väg hem från Stureplan.

Filmen nedan är från hockeyträningen. Notera blicken Hector ger killen med lastbilen. Åhhh, vilken grym NHL-back han kommer att bli!

Lika som bär

02 januari 2011

Scandic Bollnäs:

 

Overlook Hotel:

 

PS. Det var ju en sjukt intelligent bloggpost att skriva kl 22.35 på kvällen. Hur ska jag nu våga gå ned och fixa välling i natt? Note to self: idiot.