Archive for december, 2010

Prydnadsföremål

30 december 2010

När jag var liten hade jag en hylla i mitt rum. Den var som ett rutnät i trä, med olika stora fack för olika stora saker. En prydnadshylla. Där ställde jag saker som jag fick av pappa när han kom hem från sina resor. Ett Eiffeltorn från Paris, ett lutande torn från Pisa, en liten gud i jade från Kina. Säkert något från USA, fast jag inte minns vad. Kanske en Lincoln. Eller en frimurarpyramid.

Jag kan tycka att hela grejen med prydnader är lite märklig.

Man köper en oanvändbar sak bara för att den är fin att titta på. Och så ställer man den som utfyllnad någonstans för att hemmet ska kännas inbott och möblerat. Eller ställer den i en hylla bland andra prydnader.

Men för mig var prydnadshyllan ovärderlig.

Jag satt så ofta på sängen och höll Eiffels metalltorn i handen och försökte föreställa mig hur det skulle vara att klättra omkring i det. Eller vad som skulle hända om det välte. Vissa dagar var det till och med en raket som flög omkring i huset och landade på nya planeter. Tornet i Pisa försökte jag räta upp. Den inglasade korkvärlden som pappa tog med från Japan var magisk, därinne flöt näckrosor, bonsaiträd och pagoder ihop till ett mystiskt, orientaliskt äventyr.

Ända sedan jag var liten har jag älskat att resa. Och varje gång det börjar närma sig slutet på resan, hemfärd, infinner sig en melankoli, nästan en depression. Som tur är har jag en underbar familj, ett härligt hus och ett roligt jobb, så vardagen är inte illa på något sätt. Men jag tror att de där prydnadssakerna spelade en långt större roll än pappa kanske anade när han skyndade in i flygplatsbutiken på vägen hem.

Hector förstår inte heller riktigt grejen med prydnader. På väg hem från fjällen häromdagen stannade vi till i Rättvik och fikade. Som synes mumsade han obekymrat i sig av pyntet i granen istället för dyra bakverk. Han är billig i drift, den lille karln!

Annonser

Hector 2.0

28 december 2010

I Vemdalen (eller Who Valley som skojfriska alpinister säger) bestämde vi oss för att strypa Hectors mjölkintag. Detta efter drygt ett år av kolik, dålig sömn, högljudda skrik, protester vid grötfrukost och då och då vad som sett ut som enorma smärtor, där han spänt sig som en båge i Sherwoodskogen och gråtit en uppsjö av olika floder (Nilen, Nissan, Tigris, etc). BVC har hållit fast vid att han befunnit sig i ”olika faser”. Vi tror det handlat om en fas. Laktosintoleransfasen.

Om vi har rätt eller fel i långa loppet återstår att se.

Men just nu är det som att vi fått en ny bebis.

Uppgraderad. Buggfri. Med senaste operativsystemet.

Hans mage är mjuk igen. Han skratt varmare än någonsin. Dessutom har han börjat peka på kor och säga ”dumma apor”.

Lite förvånande att de vägrar ta laktosintoleranstest på Vårdcentralen. AT-läkaren där säger att det gör man inte längre på barn. När jag bad henne förklara varför fick jag en utskrift från någon sajt för läkare som jag ska dyka ned i imorgon bitti. I övrigt älskar Hector vårdcentraler, han har ju det liksom i generna. Se bara vilken fin teckning han ritade i väntrummet.

 

Svenskans vanligaste ord

17 december 2010

1. ”och”

2. ”i”

3. ”en”

4. ”Nej, Hector.”

5. ”som”

Rättelse

15 december 2010

Jag har skämts lite för min tidigare bloggpost ”Damien”.

Som att jag skulle insinuera att Hector är något sorts djävulsbarn (ni vet Damien i filmen Omen).

Sånt skojar man inte om.

Det är han givetvis inte. Se bara här hur naturligt han hanterar förskoleavslutningen i kyrkan.

Inga konstigheter helt enkelt.

Sorry

13 december 2010

Förlåt alla snälla barn om inte tomten kommer till jul.

Vi misstänker att Hector har kört över honom.

Matvanor

13 december 2010

Hej.

Finns det några mammor och pappor som läser den här bloggen?

Jag vet att det inte finns några rätt och fel här i livet, speciellt inte när det gäller skötsel och underhåll av små barn.

Men av nyfikenhet, hur matar/matade ni er 1-åring?

Ibland känns det som om Hector får för mycket mat. Dessutom är han något instabil i magen.

En riktig bloggpost

09 december 2010

Jag har insett att det här inte är en riktig mammablogg. Eller pappablogg för den delen. Alla riktiga mamma- och pappabloggar redogör för vad man gör på dagarna. Små gulliga vardagsberättelser om ens helt vanliga mamma- eller pappaliv. Det gör ju inte den här. Men jag ska prova en gång.

Idag var Hector och Fred med mig och Hans och badade i Haninge. I simhall. Antagligen  jordens största idrottskomplex. Där fanns allt från skjutbana till dansbana. Och simhall för bebisar.

Simhall för bebisar innebär att det är en halv meter djupt och stora plastfigurer av saker som barn gillar (sjölejon, roddbåtar, sjöbodar) som sprutar vatten. Att det var en halv meter djupt var bra. Det innebar att det INTE GICK ATT KRYPA. Lite jobbigt för Hector när han inte kan gå än. Men jag bad dem sätta på Eye of the tiger i högtalarna och släppte ned honom i bassängen. Nu kan han gå.

Efter badet åt vi lunch i Haninge centrum. Majs. Ärtor. Och ananas.

Fred är så himla snäll mot Hector. Han brukar krypa efter och kittla honom lite på ryggen. Han ger honom mat från sin egen tallrik. Och idag i omklädningsrummet, när de stod och svängde skåpdörrar, tog han plötsligt tag i Hector och kysste honom på pannan. Då bet Hector Fred i fingret så att han började gråta. Vi har pratat om det nu på kvällen, jag och Hector. Och Hector ångrar sig givetvis. Han blev uppspelt men menade inte att bita så hårt. Så fort han lär sig prata ska be om ursäkt. Det har han lovat.

På eftermiddagen åkte jag och Hector in till stan och styrelsemöte.

Möten med Hector blir alltid lika effektiva.

Det finns nämligen två lägen:

1. Han är rastlös, skrikig och vild. Resultat: Alla tittar på honom och tappar fokus från mötet.

2. Han är söt, ljuvlig och underbar. Resultat: Alla tittar på honom och tappar fokus från mötet.

Efter mötet åkte vi hem, skottade fram bilen från infartsparkeringen och åt kyckling.

Firestarter

08 december 2010

Liam Howlett’s gear:

Daft Punk’s gear:

Hector’s gear:

Ring, klocka ring

06 december 2010

I helgen var vi på dop i Matteus kyrka i Stockholm.

Jättefint.

Men mitt under det allra heligaste började Hector med sitt diselhornsljud. Så vi tog en promenad. Och i sakristian hittade vi knappar. Massa knappar. Betydligt roligare än microns.

Obegripligt

03 december 2010

Om vi beställde kinesisk TV genom våra comhemkablar och jag satt och tittade på det hela dagarna, varje dag, i två år – skulle jag lära mig prata kinesiska då? Jag tvivlar.

Så, hur ska Hector lära sig prata? Jag förstår det faktiskt inte. För för honom måste det ju vara som att sitta och titta på TV. Kinesisk TV. Eller teater möjligtvis. Kinesisk alltså.

Här är några saker jag antar att jag gör fel:

• Jag går inte omkring om dagarna och överdrivet förklarar vad jag gör. T ex ”Nu går pappa på GOLVET in i DUSCHEN och vrider om KRANEN så det strilar VATTEN ur MUNSTYCKET som faller tack vare GRAVITATION och VATTENTRYCK ned på pappas KROPP så den blir ren.” Jag bara gör.

• När jag säger något till Hector är det ofta korta, oinspirerande meningar som ”Hector, nej!”, ”Har du bajsat nu igen?” och ”Var är lampan?”. Antar att det är hyfsat långt från Svenska Akademiens torsdagsluncher på Gyldene Freden.

• Vi tittar aldrig på Fem myror är fler än fyra elefanter. Vi tittar på Family Guy.

• Det finns en underbar svensk sångskatt att gräva ur, med allt från Winnerbäck och Thåström till Taube och Trazan Apansson. Ändå sjunger jag låtar för honom som inte ens rejält påtänd Kleerup skulle få ur sig. Ta bara ”Blärup sade den söta lilla grodan till mig”.

Som tur är har han en pedagogisk mor.

Det är nog därför han kan säga ”mamma”.

Hetor möter Jar Jar Binks

03 december 2010

Bara så där. På en buss i Tyresö.

Damien

01 december 2010

I morse hojtade Hector hyfsat regelbundet var 30e sekund. Högt, kanske 100 decibel. Kanske mer. Utan egentlig orsak. Det höll på i 30 minuter. Som en brandvarnare vars batterier håller på att ta slut. Fast högre. Mellan hojten var han på utmärkt humör. Till skillnad från mig som varken fått i mig frukost eller kaffe.

Stoppar man fingret i munnen på honom för att exempelvis plocka ut något som skulle kunna fastna i halsen biter han tills det knakar. Ungefär som grävlingar sägs göra enligt skrockfulla tokfransar. Därför ska man ha äggskal i stövlarna när man går i skogen. Kanske kan jag ha det i mina vantar?

Igår stoppade jag honom i sista sekund innan han skulle slänga en tallrik ur arvsporslinet i golvet. Lite senare slog han sönder fjärrkontrollen till DVDn. Vid båda tillfällena skrattade han så han höll på att storkna.

Jag kommer ihåg när jag såg Omen för första gången. Jag kunde inte sova på flera nätter. Det är någonting genialt otäckt med onda barn. Och jag var ju så ung. Nu vet jag bättre. Inga barn föds onda. Frågan är bara när de börjar jävlas.