Archive for november, 2010

29 november 2010

Märklig känsla.

Efter att det blivit lite mycket med allting – försökt vara konstant närvarande för alla hela tiden i kombination med en fruktansvärt jobbig hosta och dålig nattsömn – har jag unnat mig att inte kolla mailen var 10 minut, inte haft ångest över högen med kvittoredovisning eller listan med samtal som ska ringas. Utan faktiskt varit pappa.

Då kommer något krypande.

En liten svart och klibbig skugga. En vass liten elak tråd. Från botten av något bortglömt hav slingrar den sig upp och över sten och skog och is och snö och in på vår gata och fram till vårt hus och in genom nyckelhålet och upp för trappan och in i sovrummet. Där får den syn på mig där jag sitter på sängkanten och tittar på Hector när han sover.

– Du är meningslös, säger den, och ler hånfullt.

Jag förstår vad den menar.

Att jobba är att sätta sig själv i ett sammanhang så man känner att man är viktig. För annars är man ju oviktig. Vem behöver Big Mac, reklamfilm, kopparnubb eller aktieportföljer, egentligen? Men fanns inte jobbet skulle vi gå omkring och känna oss oviktiga. Vi hittar på en massa roller i ett gigantiskt nätverk som bara måste fungera för att forskning, utveckling och samhälle ska gå framåt. Vi får det bättre. Vi lever längre. Vi mår bra. Som massa och som individ. Tänk att inte vara tvungen att leverera det där dokumentet innan klockan 9 i morgon bitti. Tänk om ingen brydde sig om jag inte gjorde det.

Hector sover vidare. Den lilla äckliga tråden har självklart fel. Jag fokuserar på att att vara pappa. Det är viktigt. För Hector. Och för mig. Den här tiden kommer aldrig att komma tillbaka. Om en dryg månad ska jag hoppa in i hjulet igen och skaka tass med de andra ekorrarna. Men det är intressant vad Luther gör med en.

Annonser

Pensionärsbebis

29 november 2010

1:a advent

28 november 2010

Vattnet dunstar från Atlanten, ångar upp i himlen, blir kallt som attan och fryser till is, kommer plötsligt på att det inte kan flyga längre eftersom det blivit så tungt och trillar handlöst mot jorden från flera tusen meter höjd. Just nu ligger det på vår altan. Och på grillen. Och på växthuset. Och på betongtomten. Och på bilen. Och på brevlådan. Och på träställningen till hängmattan som jag misslyckats med att montera isär och stoppa in i förrådet. Men himla mysigt är det.

I morse drack vi glögg och åt pepparkaka och tände ljus. Hector älskar ljus. Han vill äta upp lågan.

Vänner och släkt, hoppas ni myser precis som vi.

A space odyssey

25 november 2010

Jag fascineras av hur lika vi människor är.

Om man frågar Hector var lampan är pekar han upp mot taket och säger ”Dä!”. Om man frågar jämngamla Moa, Mio och Fred var lampan är pekar de upp mot taket och säger ”Dä!”.

Igår träffade vi Calle Marthin, en vän som aldrig träffat Hector förut. Det första han gjorde var att fråga Hector ”Var är lampan?”.

”Dä!”.

Alla Hectors kompisar älskar Iphones, fjärrkontroller och laptops. De tycker om Big Bobby Cars och att stoppa upp fingrarna i mammas och pappas näsor. De spänner sig som en spik när de inte vill sitta i bilstolen och de konsultskrattar alla sådär lite lagom falskt om man ler mot dem.

Det är som de är stöpta ur en mall. Kanske heter den DNA.

Häromdagen var vi på ett lekland i Tyresö. Vi kröp omkring i kuddrum och plaströr och Hector älskade det. När jag tog bilderna ovan hörde jag HAL 9000’s silkeslena röst i huvudet. ”I enjoy working with people”, ”I’m sorry, Dave. I’m afraid I can’t do that.” och ”Daisy, Daisy, give me your answer, do. I’m half crazy, all for the love of you. It won’t be a stylish marriage. I can’t afford a carriage. But you’ll look sweet upon the seat of a bicycle built for two …”. Jag skulle precis lägga upp en bild på Facebook då jag såg en bild i feeden, upplagd av en annan pappa i min bekantskapskrets. Exakt samma miljö, men ett annat lekland och ett annat barn. Med texten ”Open the pod bay doors, Hal”.

Jäkla DNA.

Den unge och havet

24 november 2010

Bollhavet, that is.

Grattis pappa!

14 november 2010

Två barn och en dator

09 november 2010

Häromdagen var Hectors 2 dagar äldre kompis Mio på besök. Vi vuxna åt gryta och drack kaffe i vardagsrummet medan pojkarna roade sig på egen hand.

De här bilderna tog jag när jag skulle ut i köket och hämta påtår.

Visst är de söta tillsammans? Och på nedersta bilden ser det nästan ut som om Mio försöker mota bort mig. Så gulligt. Som om de höll på med nåt fuffens…

Förresten, är det någon som vet vad Stuxnet betyder?

Mästerbebisen i stövlarna

08 november 2010

I morse när Ida gått ropade Hector på mig inifrån badrummet, där han i vanlig ordning satt och drack schampo.

– Pappa, snart kan jag gå.

– Ja, du säger det ja. Men jag vet inte. Det har du sagt länge. Du balanserar och springer runt med din lilla vagn. Men de där första riktiga stegen tycks låta vänta på sig.

Hector blev tyst ett litet tag. Tog en klunk schampo till och lade ifrån sig flaskan.

– Du vet väl, att när jag kan gå, då kommer du inte få en lugn stund.

– Jag förstår det.

Vi tittade på varandra, far och son. Utanför slet vinden i de frostbitna grenarna, drog dem som häxnaglar mot husets träpanel. Klarblå isande himmel. Två månader till jul. Pannan surrade till och slog på. Golvärmen i kaklet som en ljummen klipphäll en sensommarkväll.

– Vad säger du, ska vi gå och äta frukost?

– Ja, det gör vi, log Hector. Men än så länge får du allt bära mig.

Lego overload

04 november 2010

I veckan var vi på mammas jobb. Mammas jobb är bland annat att arrangera SM i Lego på Tekniska Museet här i Stockholm. Här kryper Hector omkring bland 1 miljard saker att sätta i halsen. Paradiset med andra ord. Vad han inte vet är att det bara är en bråkdel av allt Lego som väntar på vinden i Halmstad. Det måste både vara skönt och lite tråkigt att alltid vara totalt ovetande.

Hectors första tripp.

04 november 2010

Och sista får vi hoppas.

Vecka 4

01 november 2010

Vecka 4 av pappaledighet. Jag tycker det blir jobbigare och jobbigare. Kan bero på en lurande förkylning. Eller på att det blir allt kallare med allt vad det innebär i på- och avklädningstid.  Just nu sitter Hector på golvet bredvid TV:n och gråter.

Mmmgmmaaammmaauuuuuuuuuummmmmmmaaaaaaaaaa, låter det. Högt. Gnälligt. Krävande.

Och så blir det tyst.

Han kryper fram till mig i soffan. Ställer sig upp. Tar bort min hand från tangenterna. Slår på dem. Jag tar bort hans hand. Han börjar gråta. Han tystnar. Han får tag på min Iphone. Jag tar bort den. Han börjar gråta. Jag ger honom en mobil från 1826, en gammal Philips, stor som en medelstor lax. Helt ointressant. Jag ger honom min fd fd dator, en Dell. Som faktiskt fungerar. Helt ointressant.

Han kryper in på toaletten. Det blir tyst. Smack. Gråt. Han har fällt upp och ned toalocket på fingrarna. Vi går in på hans rum. Han vill äta upp papperskronan i fönstret. Den han gjorde med mamma på mässan. Jag tar bort den. Han börjar gråta. Han kryper till sin lilla garderob, öppnar dörren, slår igen den på fingrarna. Börjar gråta.

Jag bär in honom i sovrummet. Jag ligger bredvid honom. Nynnar på någon påhittad sång om korv och vattenkannor. Han vill inte sova. Han vill stå upp och dra naglarna mot träväggen. Jag lägger honom ned. Han börjar gråta.

Vi börjar med maten. Han står och håller om mina ben så jag inte kan röra mig. När jag tar bort honom börjar han gråta. Jag öppnar diskmaskinen. Han blir lycklig. Jag stänger den. Han börjar gråta. Sedan klämmer han fingrarna i en låda (trots barnspärren). Men den här gången gråter han inte. Han har sett att kylskåpet är öppet. Han skyndar dit. Jag hinner stänga. Han börjar gråta.

Jag älskar honom så himla mycket. När han sover tungt mot mitt bröst på bussen. När han slukat hörluren till min handsfree och jag får hala upp den ur halsen. När han gråter tröstlöst för ingenting. Jag antar att det är väldigt svårt att vara liten. Nästan lika svårt som att vara stor. Tiden med honom som pappaledig är ovärderlig. Han är min son, min lilla pojke, och när han nu tittar fram bakom skärmen när jag skriver sneglar han lite pillemariskt, som om han har något fruktansvärt litet bus på gång. Sedan börjar han gråta.

Den här bilden tog jag tidigare idag. När han dragit mig så hårt i håret att jag trodde det skulle lossna. Jag sade till honom att så får man inte göra. Han började gråta.

Fullärd

01 november 2010

Tre veckors pappaledighet och min son har lärt sig allt han behöver kunna för att lyckas i livet.