Archive for september, 2010

Bokmässan

26 september 2010

I helgen var vi på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. På vägen ned lämnade vi av Hector i Småland. Det var första gången Hector åkte tåg, ja om man bortser från transfertåg till och från flygplatser och tunnelbanan givetvis. Men riktigt tåg. Ett sånt som dundrar fram över stäppen med konduktörer, mystiska mord och luffare i godsvagnen. Vi tror att han gillade det. I så fall brås han på mamma och pappa. En dag när vi blir gamla ska vi åka Blå Tåget i Sydafrika, dricka Champagne och tänka tillbaks på när Hector var liten, långt innan han blev världsberömd upptäcktsresande och rymdkapten på Stjärnkryssaren Galaxicon.

Det är en fantastisk arena, mässan. Tiden innan allmänheten släpps på är det fantastiskt att gå omkring, sen blir det tjockt som gulasch. Men vi hann med att prata bokbyteri med Björn Ranelid, Björn Hellberg, Leif GW Persson, kulturminister Lena Adelsohn och en hel del annat löst folk. Vi konstaterade också att det måste vara väldigt lätt att skriva böcker, för det finns hur många som helst.

Annonser

Partners in crime

26 september 2010

Maya är mosters hund. Inte vovve. Hund. Varför lär man barn att det heter vovve när det inte heter vovve, utan hund Är det för att hund är svårt att säga? För många är det svårt att säga ”regissör”. Inte kallar man regissörer för exempelvis  ”russin” för det.

Maya är mosters hund och väldigt, väldigt snäll. Hon och Hector älskar varandra. Ibland blir kärleken destruktiv, så som riktigt stark kärlek kan bli. Hector drar Maya i morrhåren eller i svansen, biter henne i foten, slår en kloss i hennes rygg. Maya blir glad, piskar till Hector med svansen, välter honom så han går i golvet med en duns eller pussar honom med tungan så han nästan drunknar.

Men deras kärlek är också konstruktiv. Som här.

Maya har med sina skarpa nos hittat var godsakerna finns, längst ned i mormors skafferi. Hector kryper fram och pillar upp skåpet med sina små, starka fingrar. Maya pekar med nosen. Hector gräver fram. De delar broderligt på kexen.

Och när de blir påkomna spelar de blixtsnabbt lika oskyldiga båda två.

Det perfekta brottet.

This is Hector

20 september 2010

Idag fyller Hector 10 månader. Han föddes den 20 november 2009 klockan 08.25 på BB Stockholm i Danderyd.

Det känns inte som igår.

De här tio månaderna har innehållit mer kärlek, häpnad, fascination, tårar, oro, skratt, stolthet och lycka än några andra tio månader i livet. Tack Ida. Tack Hector. Älskar er.

På väg till val

19 september 2010

Här är Hector på väg till Tyresö Skola för att rösta. Han har våra två valsedlar i handen och är på ett alldeles lysande humör – så glad är han över att vara född i en demokrati.

5 timmar senare sitter vi i soffan och skäms över att SD hamnar på 4,1% i Tv4’s prognos.

Det sägs att man inte minns något från åren upp till man är 5 år gammal. Låt oss hoppas det. Om nu prognosen stämmer betyder det att vi med ganska exakt två månaders marginal kan rösta tillbaks dem till stenåldern vid nästa val, och att det för Hector blir något som aldrig ens hänt.

Itma Hoha

19 september 2010

”Vart min magra kropp än fraktas
Så behöver den ej aktas
Alla törnarna i livet tål jag bra
Ibland alla som jag känner
Stygga grannar och ovänner
Finns det ingen som kan plåga mej som jag

För jag är Itma Hoha M’botenbaba självplågare
Och jag har kommit ända ifrån Chitnbotnba
Strax bortom Putnchitnbu i Indien

Det skulle ta flera da’r att nämna allt jag tål
Var lördag brukar jag själv mej bränna upp på bål
Jag äter glas och jag älskar soppa gjord på spik
I frukostfrallan jag brukar droppa arsenik

För jag är Itma Hoha M’botenbaba självplågare
Och jag trivs bättre här än uti Chitnbotnba
Strax bortom Putnchitnbu i Indien

Jag har tänkt att visa en två-tre sobra älsklingstrick
Men just nu har jag förkylt min kobra han som sticks
Min eldslukskonst har jag länge tränat den är fin
Men nu är halsen förstörd av läsk och mazarin

Så ni får inte se nå’t under idag för jag mår inte bra
Men tvivlar ni så kan ni dra till Chitnbotnba
Strax bortom Putnchitnbu i Indien”

Hector says…

18 september 2010

I morgon är det val.

Hector säger, rösta hur du vill. Men rösta inte på SD, då blir du bannemej utvisad.

Hans första ord

17 september 2010

Det är förmodligen en både global och tidlös kärleksfajt.

– Hörde du? Han sa pappa!

– Nej… han sa mamma!

– Nä nä nä… pappa. Klart och tydligt.

– Du hörd väl själv…. moooaaammmmaaaa.

– Ha! Det fanns inte ett enda m i det där.

När allt han egentligen sa var ”kakakakscchoooo”.

Hector har redan sagt tre ord.

Det första sade han när han och jag duschade för kanske tre veckor sen. Jag kan inte skriva ut ordet här för det är så himla fult.

Det andra sade han också när vi duschade. Det var inte fult lika tydligt, men med lite fantasi blev det ändå ”helvete”.

Så då undrar jag, måste vi räkna dessa som hans första ord?

Eller kan vi ta det tredje, som faktiskt var ”mamma”?

Lobbyist

16 september 2010

På väg till Harvard

08 september 2010

Nytt försök

08 september 2010

Bilintresset blev relativt svalt hos Bilprofessorns son.

Men skam den som ger sig. Nya generationer, nya tag.

Här visar farfar vad som är feltänkt med chassit på de nya FN-bilarna.

Waiting for Godot

02 september 2010

Eller säljarna från e.on. Eller socialdemokratiska valarbetare. Eller jultidningsförsäljare. Eller tomten. Eller kanske bara på att pappa ska komma hem någon gång.

Tankar om natten

01 september 2010

Han ligger alldeles framför mig i sängen. Ryggen mot mitt bröst. Han har sin vita pyjamas med svarta dödskallar och nappen utspottad framför sig. Jag begraver näsan i hans hår och tänker. På artikeln jag läste på bussen häromdagen. Om styvpappan som var så förbannat trött på pojkens gnäll om att han saknade sin mamma, så att han slog honom flera gånger hårt i magen och sedan gick ut för att porrsurfa. När han kom in några timmar senare var pojken död. 2 år gammal.

Idag satt Hector i sin lilla stol och började plötsligt applådera. Vi skrattade och gjorde likadant. Då skrattade han så han kiknade och applåderade ännu mer. Efter maten skulle han hjälpa till att montera bord. Han kröp fram och pillade på skruvar och bet i skruvmejseln. När allt var klart satte vi honom på den alldeles för stora stolen bakom det alldeles för stora bordet, och allt som stack upp var de små runda nyfikna ögonen och en blond kalufs. Dessutom tuggade han i sig sin andra klyfta vitlök. Han äter verkligen allt han får tag på. Igår bet han mig i fingret så jag trodde de små tänderna skulle gå rakt genom nageln. Jag skrek. Han skrattade. Säkert en hämnd för alla gånger vi skrattat åt honom. Just det, inte med, utan åt. Som när han kröp in i korgen som hänger under barnvagnen och fastnade, låg där på mage och skrek frustrerat. Eller när han var skitsur och jobbig, men råkade pilla in den röda nappen på tvären så han såg ut som Jokern i Batman. Eller när han sätter sig upp i sömnen, svajar som en berusad sjöman, och faller rakt framåt ned bland kuddarna och fortsätter sova.

Varje dag skapas nya små fantastiska ögonblick. En del hamnar på bild. Några skildras här i bloggen. Men de flesta är bara minnen som är till för mig, för oss.

Jag tänker på den havererade familjen i artikeln. På mamman. Jag försöker inbilla mig, att allt som någonsin har hänt i deras liv är de där slagen. Innan dess intet. Ingen liten sak i en famn på BB. Inga första gäspningar, skratt eller tårar. Inga små nyfikna ögon bakom matsalsbordet. Inga kalufser att borra ned näsan i när man ligger och tänker om natten.

Men så är det givetvis inte.