Archive for juni, 2010

Hundliv

30 juni 2010

Hector är en sann djurvän.

Antagligen förstår han inte att det är just djur han slafsar i sig ur sina burkar kalops, lasagne och västkustgryta. Eller så struntar han in det, för att han gör skillnad på sällskapsdjur och föda.

Oftast.

Hunden nedan heter Sticky och henne försökte Hector först rida på och sedan äta upp. När han inte fick det gav han ifrån sig sitt ökända tinnitusvrål. Ett elakt vapen med tanke på att hundar hör avsevärt bättre än människor.

Men en eloge till Sticky, tålamodets urmoder.

Annonser

Hector är tillbaks, äldre, finare, tröttare!

29 juni 2010

Vi har flyttat. Och jobbat. Och rest. Och hållit på. Så jag har inte alls hunnit skriva på bloggen.

Men lugn, lugn, Hector fortsätter leverera, även om det digitala sackat efter.

Men snart är det semester och då hoppas vi på många regniga dagar att sitta och skriva sig igenom.

Här bara kort, ett gott betyg åt den nya bilstolen.

Danger within

11 juni 2010

Idag var det säkerhetsdag på BVC.

Vi gick igenom saker som hur man skyddar sitt barn från elektricitet, fall från höga höjder, vassa föremål, lava, laviner, giftiga ormar, bortrövande av utomjordingar, terrorism, orcher, pantomimteater, gummikulor, dålig stand-up, folk på tunnelbanan som kommenterar hur man handskas med sitt barn samt löst liggande mediciner.

Vad magistern helt och hållet missade var dock hur man skyddar sig från andra barn.

Se hur Mio i bakgrunden har paralyserat bebisen och nu försöker äta upp den.

Se hur förskräckta de andra barnen blir.

Hur ska man skydda sig mot det?

Badkarl

07 juni 2010

Om det är något vår lille karl älskar här i livet är det att bada.

Det har han gjort hela tiden. I början låg han mest och trodde att han flöt på pappas mage. Nu far han omkring som en torped. Piskar vattnet som vore han självaste Poseidon. Favoritbadleksaken är en blå gummihund och bitvis en ful liten gul anka med sjömansmössa. Vi sitter där tillsammans i det ljumma vattnet, han biter på hunden med sin en millimeter långa tand, jag håller honom så han inte ska få ett infall och kasta sig med huvudet först i emaljen. Ibland tittar vi på varandra. Själv kisar jag ju för det mesta. Men han slår upp sina ögon stort och jag varje gång han gör det slås jag av att han har lika vackra ögon som sin mamma. Hennes är gröna. Hans är blå. Vi tittar på varandra ett tag. Det finns ju så mycket att säga oss emellan, men det får vänta ett tag.

Jag bryr mig inte ens om att berätta att om två veckor när vi flyttar så har vi inget badkar. Två duschar och en bastu och fem minuters cykelväg till minst tre badsjöar, tio till havet. Men inget badkar. Det känns som om han kommer att bli besviken. Så jag håller tyst.

Kundvagnspremiär och Gubben Petter

06 juni 2010

Junibacken

01 juni 2010

I helgen besökte vi Junibacken.
Jag var lite skeptisk på vägen dit.

Visst älskar jag också Astrid Lindgren och hennes berättelser. Men ibland känns hon lite som Apple. Eller Google.
Man måste bara älska henne. Och alla hennes produkter. Och allt nytt som släpps i hennes namn.
Om det så är en i Korea formpressad planka som ser ut som Emils ”bysse” och säljs för 149 kronor på NK.
Om Astrid säger ”hoppa”, då säger vi ”hur högt?”.

Så jag tystmorrade lite över de 145 kronorna per vuxen och de 70 kronorna för ett barnvagnslås vi aldrig mer kommer använda. (Dessutom tar de 139 kronor för deras ”berömda räksmörgås” som jag aldrig har hört talas om.)
Men det är klart, arrendet på Kungliga Djurgården är nog inte gratis nu med bröllop och allt.

Sen klev vi in i minilandet.

Enligt gängse norm är Hector för liten för att förstå och uppskatta Junibacken. Men nu är han inte bara ett ovanligt intelligent barn, utan har också förmågan att känna när de emotionella bassträngarna i livet slås an. Och när vi åkte det flygande tåget genom Astrids världar vibrerade det ordentligt. I mamma. I pappa. Och i Hector. Han satt i mitt knä och tittade fascinerat på när Madicken och Lisabet balanserade på husnocken, när Ronja skrek sitt vårskri över Mattisborgen, när Lillebror satt ensam i fönstret och väntade på den självgode Karlsson, när Jonatan tar Skorpan på ryggen och hoppar från det brinnande huset mot sin egen död och Törnrosdalen och när Emil går med mat till jonen i fattighuset.

De där sagorna var fantastiska när jag var liten. Då förstod jag ju inte vilken berättarkonst det är. Det förstod jag först när jag läste om dem som lite äldre. Men nu plötsligt insåg jag nästa upplevelse. Att få läsa dem för någon annan, någon som lever sig in och tror på dem. Som får egna bilder av vad lantlig svensk sommar, spännande jular, Söderhavsöar och skärgårdsliv är.

När vi kom hem hade Hector svårt att somna. Han skrek och skrek och skrek. Ida är så himla tålmodig med det där, men den här kvällen var det jag som till slut lyfte jag upp honom och lade mig med honom i sängen. Han lade snyftande sina små armar om mig och kröp nära med ansiktet. Jag viskade i hans öra om vad vi upplevt under dagen. Tillsammans åkte vi igen det flygande tåget genom Astrids världar. Han sov efter tre minuter.

Hector och pappa samtalar i Muminhuset.

Hector och Mamma Mu.