Archive for april, 2010

Bilder från dopet någon?

27 april 2010

Dagen innan dopet fick vi höra att den präst vi blivit tilldelade hade något gammaldags värderingar kring samkönade äktenskap. Först gick jag i taket, men taket i kyrkan är högt (rent fysiskt alltså) så jag kom till någon sorts sans och vi bestämde oss för att med 1 dygn kvar till akten och massa långväga gäster var det klokast att ändå köra på. Så det gjorde vi. Dopet blev bra, varken mer eller mindre. Det går tyvärr lite industri att i att hälla heligt vatten på små barn och ibland blir personligheten och intimiteten lidande. Nåväl, Hector sken som en sol, han gillar att stå i centrum den lille karln. Lunchen efteråt blev fantastisk. Det tyckte i alla fall vi.

Dock tog vi så gott som inga bilder. Så var du där och har fina bilder, snälla skicka till oss!

Bilden ovan togs på dopmorgonen. Visst är hans pyjamas förtjusande?

Annonser

Knasigt

26 april 2010

I går när jag skulle sova låg jag och tänkte på hur det är att vara Hector.

Han vet inte att det går 365 dagar på ett normalt år. Att vädret i dag med största sannolikhet är det samma i morgon. Att strumpor köpes i butiker och syftar till att värma fötterna. Att pappa är på jobbet på dagarna och sitter där och längtar efter sin familj. Att han är en i raden av en väldig massa människor åt olika håll. Att han kommer att kunna krypa, gå och prata. Förstår han att det är skillnad på honom och mig när jag håller upp honom framför spegeln? Om han kommer veta 1000 när han levt sitt liv, då vet han kanske 0,001 nu. Om han får leva länge vill säga. Det vet han inte heller. Men det gör ju ingen.

Vår

25 april 2010

Fortfarande minusgrader, men när solen tittar fram i Sverige får både bebisar och Stureplansstekare ta på sig solglasögonen.

Som de har väntat!

Premiär: Spagetti med köttfärssås

24 april 2010

Idag var det premiär för det svenskitalienska kökets stolthet, spagetti med köttfärsås.

Om det är det som är på skeden är omöjligt att avgöra. Det kan vara det. Eller broccoli med skinka och katt. Eller päron med sardiner och hästkött. Eller plommon med morot och gardin. Eller rotmos med kassler och Södermalms t-shirt. Det är hela skönheten med mat på den här åldersnivån. Allt har samma form, konsistens och färg. Lite som på nattklubben V.

Utmattad

22 april 2010

En fantastisk förmiddag. Mycket bra möte.

God lunch.

Sen en hysterisk budgivning.

Och nu villaägare. Och snart förortsbo. På riktigt.

Inte konstigt karln är helt utslagen.

Dubai dag 7

21 april 2010

Sista dagen.

Mätta på alla dessa överdådiga hotellbufféer körde vi breakfast á la nordic light denna morgon. Minimalistiskt fruktfat, bread basket, juicer och kaffe… på balkongen. Under tiden snusade Hector inne i sin dubbelsäng.

Sedan lade vi Hector, fortfarande snusande, i barnvagnen, parkerade honom under en palm och simmade en utflykt i poolsystemet. Fick panik när vi var som längst ifrån och crawlade tillbaks. Han snusade fortfarande. Så vi solade en skvätt och packade sedan ihop oss. Intog en sista fantastisk lunch nere vi havskrogen. Och lämnade hotellet för den här gången.

(Visst har vi samma sätt att se smått bekymrade ut när ölen blir avslagen?)

Taxi hem till syster. Och en slapp eftermiddag vid deras pool.

Latmask tänker ni. Detta barn… inte konstigt att han lägger på sig när allt han gör är att sova, i sängar, under palmer, i famnar och i vagnar. Det tänkte vi också, och introducerade honom till värdens löjligaste grej: åka gummibåt.

Det spelar nog ingen roll om det heter RIB eller gummijolle, att åka på vatten i en uppblåst gummisäck kan aldrig bli annat än trams. Se på stackars Hector. Kepsen gör ju inte saken bättre. Slutsats: Åk aldrig gummibåt, definitivt inte i keps.

Lustigt däremot är att det är ett UFO med i bilden. Se precis ovanför kepsen. Klart och tydligt. Inget tvivel. De är här nu.

Framåt eftermiddagens långsamma övergång i sen eftermiddag/kväll vandrade vi bort till The Lake Club. Hangoutet för de rastlösa invånarna i The Lakes, det gated community där syster bor. Jag vill kalla det promenadernas promenad. Allt är perfekt. Gräsmattorna. Träden. Murarna. Sjöarna. Bilarna. Vinkningarna. Leendena. Inte ett smuts så långt man kan se. Jag förstår att Tiger Woods gillar att hänga här. Som kontrast mot hans oerhört smutsiga liv.

På kvällen lagade vi pizza. Barnen glodde på TV.

Men vi vuxna satt igen ute i den arabiska natten. Drack Heineken. Kollade på amerikanska och kinesiska spionsatelliter som kryssade fram över himlen. Hörde historier från de sju haven. Det är faktiskt fantastiskt att höra min systers man Björn berätta om tiden till havs. Som kapten på kemikaliebåtar, bland annat på sträckan USA – Amazonas. Det var garanterat inte det minsta likt, men jag ser ändå Apocalypse Now framför mig. Träpilarna. Kanoterna. General Kurtz. The horror.

Vid 23-tiden plockade taxin upp oss. Då hade Hector (givetvis) sovit i en timme redan. Och det fortsatte han med. I sin BabyBjörn. Hela taxiresan. Genom bombkontrollen på flygplatsen. Genom incheckningen. Genom säkerhetskontrollen. Genom tax-freen. En kort sekunds halvvaket skrik efter att en saudier skrikit om möjligt ännu högre i sin mobiltelefon alldeles intill. Sedan sova vidare. Under väntan vid gaten. Genom bussresan till planet. Ombord på planet. Över Persien, Alperna, Tyskland och till och med över Skåne. Med tjugo minuter kvar till touch down vaknade han. Små, pliriga ögon. Några minuters smärta i öronen. Och sedan snökalla Sverige igen.

Farväl världens högsta hus. Farväl Burg Khalifa. Farväl Dubai.

Vi ses i höst.

Vad tänker han på?

20 april 2010

Här är ett sådant där ögonblick.

Vad tänker han där han sitter i solstolen?

Tänker han på mor? På far? På att blöjan sitter lite tajt. Eller att det är aningen, aningen för varmt och att det skulle sitta fint med lite kroppstempererad mjölk? Vill han bada? Vill han sova? Vill han bara ha ömhet och närhet, ett ord, en kram?

Nej.

Han sitter där med Karlssonskt kisande ögon. Mätt. Nöjd. Kung Pösis. Tittar ut över bukten och den konstgjorda palmformade halvön och tänker:

En dag ska allt det där bli mitt.

Är det verkligen jag som är pappa?

19 april 2010

Våren i Tyresö

19 april 2010

I helgen satt vi i solen nedanför Tyresö slott och tittade på vass, vatten och folk. Det är något speciellt med människor i Tyresö. Jag känner några där, och de må vara undantag, men annars känns alla lite… töntiga. Vore jag Strindberg, Hemingway eller Robert Broberg skulle jag kanske kunna sätta ord på det lite bättre. Nu får jag nöja mig med just… töntiga. Som att de infekterats av ett Martin Timell-virus och nu lever endast dagtid, snickrande på hobbyprojekt eller cyklande med raka ryggar och snickarbrallor på väl skyddade gångbanor. Någon sorts välmåendets Children of the corn.

Eftersom vi känner oss hemma i sådana sammanhang tog vi tillfället i akt och förälskade oss i en villa i Tyresö Strand.

Men strunt i det nu, så här skönt hade vi det bland Vitsippa, Näktergal och Tussilago:

Fotboja

19 april 2010

Det hittills effektivaste sättet att hindra mig från att gå till jobbet, maginfluensa inkluderat.

I spy

15 april 2010

Hittar inte bilden…

13 april 2010

Egentligen skulle jag lagt upp på en jättefin bild på Hector och hans två kusiner Liv och Sara.

Men nu hittar jag inte bilden. Så jag tar en gammal bild på rockbandet Nirvana istället.

Dubai dag 6

12 april 2010

Hector tog sovmorgon. Och det var tur. För efter frukost hoppade vi in i en taxi och tog oss till The gold souk, guldmarknaden.

Det var en fröjd att se Ida pruta. Inte minst på min ring. De stackars indierna föll gråtande på knä och bad mig ta med henne ut ur butiken, bort från Dubai och till en annan galax långt därifrån. Ändå vinkade de glatt när vi gick därifrån…

(Se så tomt det är. Troligtvis handelsstopp sedan ryktet om Ida spridit sig.)

Guldhandel är farligt för blodsockernivån, och blodsockernivån är farligt för vår interna vänskap, så efter en kort seans på kryddmarknaden tog vi våra guldtyngda fickor och åkte tillbaks till hotellet, där vi ägnade resten av dagen åt att äta, bada och säga saker till varandra.

Exempelvis: ska vi bada?

– Hector, ska vi bada?

– Nej.

– Jo.

– Nej, nej, nej, nej, nej, nej.

– Jo.

– Nej, nej, nej! Dumma pappa!!

– Vänd på fingret, Hector…

Ungefär så fortlöpte eftermiddagen. Poolen. Havet. Poolen. Havet. Om hela veckan var som att dricka ett glas iskall coca-cola när man är riktigt, riktigt törstig så var detta isbiten. En efter en klev stressens demoner ut genom den lilla porten i bröstet, kastade en sista stockholmsstressig blick och skyndade iväg över det heta gräset. Framåt 17-tiden masade vi oss upp till rummet, duschade och tog det lugnt.

Sen åkte vi tillbaks till hotellet med kanalsystemet. Den här gången åt vi tapas. En bra dag helt enkelt.

Here we go now.

12 april 2010

Hoppgunga.

Småland.

Tjejer i publiken.

Upplagt för succé.

Akta dig för eld och djupa vatten

08 april 2010

Jag minns en natt för kanske tre månader sedan. Hector var lite mer än en månad. Jag bar honom från sovrummet till badrummet för att byta blöja. På vägen dit gled hans ögon upp. Han tittade på mig med den där blå, lite oroliga blicken. Trött. Och jag skyndade mig för att han inte skulle vakna till mer. Och pang, så slog jag i hans ena lilla fot i hörnet på hallskåpet. Hans ögon for upp. Det tog några sekunder. Och så kom det tårlösa skriket. Inte särskilt högt, hans små lungor och stämband hade inte lärt sig ännu, men ändå sylvasst rakt in hjärtat. Det kändes som om jag skadat honom för livet. Jag bytte blöja i skam medan snyftningarna övergick i lugn och sedan gäspningar. På väg tillbaks till sängen sov han. Jag låg vaken i en halvtimme.

Jag orkar inte med pappor som mördar sin 9-åriga son med kniv. Jag orkar inte med 5-åringar som brinner inne i en villabrand. Jag orkar inte med amerikanska soldater i en Apache som skjuter raketer mot irakiska barn. Eller bomber i Moskvas tunnelbana.

På lördag är det dop. Hanna ska sjunga en fin låt av Jojje Wadenius.

Varför ska det vara så himla emotionellt det här med faderskapet?

Jag tror jag har mens.

Dubai dag 5

07 april 2010

Morgon.

Fantastisk frukostbuffé. Och när jag satt där på terrassen och Ida för någon minut smet upp på rummet för att hämta något passade jag på fundera på hur jag, om jag vore Mossad, skulle lägga upp mordet på den välklädde terrorist som några bord bort hade frukostmöte med en ung fransman om ett framtida bombdåd i Paris. Givetvis skulle hela frukosten vara en fälla. All personal, alla hotellgäster, skådespelande agenter. Hovmästaren hade placerat terroristen och fransmannen i slutet av terrassen, intill räcket, med bara några palmer och sedan hav i skottlinjen bakom. Hotellet som skyddade från all insyn från gatan. Skyskrapebyggena runt den närliggande marinan skulle vara en naturlig förklaring till varje misstänkt ljud, dova explosioner, metall mot betong. Terroristen så inne i de detaljerade skisserna att han inte märker när kvinnan några bord bort reser sig och går, utan att säga något till sin man eller barnet i barnvagnen. Och när fransmannen någon minut senare ursäktar sig för toalettbesök lutar sig terroristen tillbaks, tänder en cigarett och vinkar onödigt irriterat efter mer kaffe. Då skulle jag trycka av den snillrika konstruktionen. Inuti barnvagnen med den fejkade överdelen, en babykroppsformad filt, skulle någon form av kortpipig hagelkanon sitta monterad. Ba-blam. Och bara köttfärs kvar av terroristen. Sedan snabbt, som ett scenbyte på Dramaten, skulle kroppen städas av terrassen ned i någon behållare, trasiga bord och stolar ersättas med nya. Utgångshålen ur barnvagnen täckas över med ett nytt överdrag. Och sällskapet upplösas.

När Ida kom tillbaks gick vi ned till stranden och solade.

(Tycker mycket om den här bilden. Hector ser ungefär lika begåvad ut som gemene man eller kvinna på mingelbilder från Båstad eller Kallis.)

Efter sol, bad och hetta kände vi att vi behövde något kontrasterande. Så vad passar bättre än snö, skidor och svalka. 20 minuter bort hittade vi vad vi behövde. En skidanläggning.

Japp, Mall of the Emirates… ett egentligen inte så kul shoppingcenter, nästan lika taffligt som de vi har i Sverige som Täby Centrum, Nacka Forum… ja, ni vet… men med en fantastisk sak. En inomhusskidbacke. Eller de facto flera backar. Bland annat en svart pist. Jag tycker faktiskt inte det finns ord för hur sinnessjukt det är. Det är ungefär som vi skulle ha solbäddar här i Sverige med konstgjord sol, dit man gick och lade sig i badbyxor och solglasögon en kvart bara för att bli arabiskt solbränd. Eller kameler inspärrade i hagar som man fick betala för att gå och titta på. Crazy.

Här är skidskolan:

Vi hoppade skidåkningen denna gång. Vi siktar ju på Dubai igen i höst. Så då kanske. Nu nöjde vi oss med att glo över en bit mat.

Efter denna märkliga upplevelse åkte vi hem till min syster. Som vanligt var det fantastiskt trevligt. Och Hector mådde som en emir i kusin Saras sällskap.

Avslutar denna dag med den här bilden. Fullständig hallabalo med Barbapappa som går bärsärk med Hector i vagnen och Sara som rattar runt i gåmobilen som det inte fanns någon morgondag. Sånt är livet. I alla fall i Dubai. God natt.

Ett geni (igen)

06 april 2010

Jag har ju många gånger skvallrat om vår sons överkompetens i den här bloggen.

Och igen kan jag inte låta bli.

De flesta barn lallar omkring och skrattar åt inget, som om världen var byggd av marsipan och USA invaderat Irak för att att säkra sockervaddsproduktionen. Men inte Hector minsann. 18 veckor gammal oroar han sig redan för ”vuxensaker”. Som:

”Ser jag verkligen bra ut på den här bilden? Med kaninen på låret. Och gubbens smetiga hand över halva blickfältet.”

”Jaha, här sitter jag i Adidas-brallor och glor på TV mitt på ljusan dag. White trash kommer de tänka. White trash!”

Far-son

06 april 2010

– Pappa, finns det en massa farliga valar gjorda av lakrits som simmar runt i rymden och äter upp alla stjärnorna?

– Ja Hector. Ja det gör det.

Dubai dag 4 – En mycket fin skitdag.

06 april 2010

Den här dagen blev inte som någon av oss väntat sig.

Minst sagt.

Vår ride home till Dubai var försenad på grund av trafiken.

Åh, herregud tänker du. Då förstår jag.

Men nej, det var inte det.

Indiern kom i sin vita Lexus och den vajande blomman och körde oss genom öknen tillbaks till världens högsta stad. På vägen pekade Ida på en häst med puckel på ryggen och sade, kolla kamelen. Dromedar, sade jag teknologiskt besserwissertråkigt. Kameler har två pucklar, dromedarer har en. Indiern snappade upp… it’s a camel… ja, i Dubai heter enpucklade guldåsnor kamel och inte dromedar. Tydligen.

Åh, herregud tänker du. Stackars Ida som får stå ut med ett så snusförnuftigt och torrt resesällskap.

Men nej, det var inte det.

När vi kom fram till vårt hotell pekade indiern genom glasdörrarna, genom foajén och ut genom nästa par glasdörrar och utbrast: ”Oh, this hotel is lovely. Beautiful. Great beach.” Vi log för oss själva. Underbart. Packade ur. Klev in och fram till receptionen och presenterade oss. Och medan receptionisten letade efter vårt rum i datorn drack vi fruktjuice, baddade nackarna med svala dukar och diskuterade om vi skulle ta stranden eller poolen. Stranden eller poolen. Stranden ell…

”We can’t find your booking Sir.”

Okej, en lång historia kort. Vi hade bokat fel hotell. Rätt kedja. Fel hotell. Vårt femstjärniga superlyxhotell låg inte vid stranden. Utan vid… flygplatsen. Faktiskt tvärs över gatan från huvudterminalen. Kortare än ett stenkast.

Det var det.

Ej avbokningsbart. Ej ombokningsbart. Samma kedja, olika hotell. Men framförallt extremt oserviceminded människor på hotels.com och hotellkedjan som ”så gärna skulle vilja hjälpa till” men skyller på varandra.

Vi åkte till hotellet i alla fall för att kolla. Där fick jag ett mental break down. Beställde en sallad för överpris och satte mig och tjurade. Så Ida tog över. Och bokade in oss på strandhotellet. Bogserade min avstängda kropp in i en taxi. Och faktiskt var vi tillbaks på under en timme. Många onödiga tusenlappar fattigare. Men det hade varit värt det tjugodubbla.

(Husen i bakgrunden är ett av Dubais palmträd, konstgjorda halvöar av mer eller mindre svindyra fuskbyggen, dit man försökt lura internationella rikingar. Hyfsat framgångsrikt tror jag. Längs ut på denna finns ett giantiskt hotell där man har en val inspärrad i ett stort akvarium. Hurra, säger Greenpeace.)

Så, vi tog en drink vid poolen. Ringde lite samtal. Och bokade in oss på en thairestaurang som syster rekommenderade.

Naturligtvis tog vi taxi dit. Det finns inget annat sätt att ta sig runt i Dubai.  10 minuter längs den 12-filiga motorvägen. Upp på en gigantisk infart, över en bro och vi tycker oss se arabisk bebyggelse med tinnar och torn under bron. Förbi Rollsar, Ferraris och Bentley´s, fram till en hotellentré där enkom 3 meter långa afrikaner tog emot. Antagligen världens mest perfekt skapade folkslag. Vi svenskar ser ju ut som något katten inte ens bemödat sig med att släpa in i jämförelse.

– Excuse me, tall and handsome gentleman from Africa, where can we find the Thai restaurant?

– Sir, welcome Sir, please take the elevator to the first floor. From there you can either walk, take a golf car or take the boat.

Vi tog båten.

Man åkte alltså genom ett vackert kanalsystem på små båtar. I den arabiska bebyggelse vi sett från bron. Mellan hotellboningar, marknaden, ett annat hotell, strandområdet och ett antal restauranger. Däribland den thailändska.

Jag har inte så mycket bilder härifrån.

Men kombinationen av en dag som började i misär och så detta… komma till någon form av i och för sig konstgjort Disneyland, men samtidigt fantastiskt vackert i sitt lugn, sin ljussättning och sin arabiska natt gjorde det otroligt romantiskt.

Så vi passade på att förlova oss.

Efteråt avnjöt vi en shisha och apple mojitos på torget.

Och blev intervjuade av ett amerikanskt och ett kanadensiskt resemagasin.

Inte illa va?