Har nu beställt en ny telefon, med hel mikrofon. Tills den anländer blir filmerna lite så här. Tur han är så infernaliskt vacker så att inget ljud behövs.

Det var Henrik och Heléne som hade den med sig till vårt skräckfilmsmarathon. Han tittade på den förskräckt och döpte den genast till Läskig.

Det är andra gången Hector använder ordet läskig som bekant. Annars brukar det vara om det lilla runda fönstret i ytterdörren.

Men efter att ha suttit med och tittat på först Insidious och sedan The Grudge omdefinierade han nog vad som är läskigt och inte.

Och nu är Hector och Läskig de bästa av vänner.

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.

Hector ser på Dinosaurietåg, barnversionen av Nyhetsmorgon.

Nya ord, från ingenstans. Igår var det ”läskigt”. Han pekade på det runda fönstret i ytterdörren, ut i den kolsvarta natten och sade ”läskigt”. Perfekt inför helgens skräckfilmsmarathon.

Gamla ord förfinas. ”Eja” heter numera ”ejelant”, nästan framme vid ”elefant” alltså.

Han kan räkna till fem. Ofta utan att inkludera fyra.

På morgonen ber han om ”macka” och ”iill” (fil) och duger inte mackan är det ”annan macka!” som gäller.

Hans två första treordsmeningar var ”Det gör ont” och ”Ta bort den”. (Lite som sjukhushistorien: ”Hur mår patienten idag då? Jodå, idag kunde han prata. Vad sade han då? Att han mår sämre.”)

Han och hans kompis Charlie skrattar så de storknar åt ordet ”detta”. Häromdagen satt de vid köksbordet och turades om att säga ”detta”, titta på varandra, våra oförstående miner och sedan kikna av skratt.

Kommer en bil körande, om så 2 km bort, skriker han ”Akta bilen!”.

Osv.

Idag låg vi i sängen. Vi hade precis släckt lampan och skulle sova. Då tittar han på mig och säger:

- Annan mamma.

Jag försöker förklara att jag älskar mamma och det är jag övertygad om att han gör också. Ibland kan både mamma och pappa bli irriterade på Hector, men han är det bästa som finns och det hoppas vi att han förstår.

- Annan pappa.

Jag tänker påbörja samma resonemang igen men kommer av mig och tittar på honom. Är det något du försöker säga? Något du vill berätta. Men de smala ögonen, huvudet, kalufsen. Allt talar sitt tydliga språk. Här finns ingen annan pappa.

- Annan Hector.

Här ger jag upp. Samtidigt skenar han.

- Annan bada, annan lastbil, annan bil, annan brandbil, annan buss, annan åsa, annan ingrid (dagisfröknar), annan vagn, annan axlar, annan mat.

Och så tittar han på mig med stora ögon.

- Mera mat! Mera mat!

Jag hämtar en macka och han somnar medan han äter upp den. Jag ligger kvar ett tag och tittar hur han andas. Den rutiga pyjamasen mot det rosiga ansiktet. Kanske sitter hela språket därinne, han förstår ju nästan allt man säger. Men än hittar inte   orden alltid rätt när de ska ut. Så oerhört frustrerande det måste vara. Men så fascinerande att följa.

Som tur är är han för ung för att förstå.

Det gör inget.

Jag tycker att det framkommer med oslagbar tydlighet att Hector antingen kommer bli hjärnkirurg, hantverkare eller Tyresös motsvarighet till American Psycho.

Dock med lite vuxnare deltagare än den riktiga.

Det var då det. Nu är drömmarna borta. Det är 2011:

Att få Hector att vakna när han inte vill vakna: 22 min.

Att få Hector att byta blöja när han inte vill byta blöja: 14 min.

Att få Hector att äta frukost när han inte vill äta frukost: 35 min.

Att få Hector att borsta tänderna när han inte vill borsta tänderna: 16 min.

Att få Hector att ta på sig overallen när han inte vill ta på sig overallen: 21 min.

Att få Hector att sätta sig i vagnen när han inte vill sätta sig i vagnen: 12 min.

Att få Hector att sitta kvar hela vägen till dagis när han inte vill sitta kvar hela vägen till dagis: 45 min.

Dag 2. ”Titta vad gulligt, hon kom bara fram och kittlade Hector på magen!”

Dag 3. ”Nej, Hector!! Inte slå! Man får ABSOLUT inte slåss. Klappa fint.”

Dag 4. ”Ja, visst får du fota honom. Jaha, vill du också vara med på bilden? Ja, visst…”

Dag 5. ”Ja, han vill säkert leka. Men han är lite trött nu… men om ett tag!”

Dag 6. ”Eh… hon gick fram och kittlade honom på magen… när han sov! Fan, nu är han ju vaken ju….”

Dag 7. ”Måste alla glo så förbannat? Har de aldrig sett ett barn förut?”

Dag 8. ”Kom igen! Han vill inte leka! Han vill äta i fred. Brukar folk komma fram och dra i dig när du sitter och käkar?”

Dag 9. ”Slog du honom Hector? Bra! Sikta mot hakan nästa gång!”

Själv bjuder jag på lite snyggbilder på vår son. Håll till godo!

Ja, den här kanske inte var så fin. Ser lite ut som om någon gått loss med photoshop på Hectors läpp. MEN kolla huvudet som sticker upp ur luckan på andra sidan gatan. Bara i New York!

Men jag kan inte låta bli när jag nu fick en sådan fantastisk morgongåva av min fina fru….

Japp, helikoptertur runt Manhattan. Sjukt kul. Tack Ida!

Och tack alla som uppvaktade honom i dagarna 2!

Briefen till guiden var ”kreativitet” och guiden var så taggad att ha till och med skällde ut folk som var ofokuserade under turen, trots att det faktiskt var vi som betalade. Vi började i Brooklyn, där de haft problemet med behov av en motorväg men för lite plats, varför man byggt världens första motorväg med körbanor, inte bredvid varandra, utan ovanför varandra (kreativt). Vidare pratade vi om hur kreativa byggherrar som Donald Trump köpt upp rättigheterna att bygga på höjden i billiga områden bara för att kunna bygga gigantiska towers (med fantastisk utsikt utan risk att skymmas av andra byggen) och sedan hyrt ut dessa dyrt. Och varför Empire State Building designades som det gjordes. Och så vidare och så vidare.

Vid lunch släpptes vi av mitt på 5th Avenue, käkade lunch och gick sedan vidare till Moma och en underbar utställning om hur digitalt och fysiskt kan integreras på smarta, korkade, fantastiska och idiotiska sätt. Inspirerande och skrattretande på samma gång. Fantastiskt.

På kvällen åt vi på Buddakan. Skitgott. Hector sov genom hela middagen. Skitskönt.

Men jag minns att torsdagen var dagen då resten av mitt jobb skulle anlända och jag skulle flyga helikopter över Manhattan – eller runt Manhattan eftersom man inte får flyga över Manhattan eftersom så många fler än bara man själv sannolikt skulle förolyckas ifall man skulle få för sig att ramla ned. Jag minns också att det blåste och var dimmigt så jag blev egentligen ganska glad då vi kom fram till Manhattan Heliport och det visade sig att turen var inställd och jag skulle få flyga på lördagen i stället.

Så vi tog färjan till Staten Island och tillbaks.

Sen vandrade vi upp genom Financial District och Wall Street, fullt av poliser och avspärrningar och kom åter till Zucotti Park. Den här gången var det ännu mer människor, ännu mer reportrar och ännu mer poliser. Och mitt i allt, Tom Morello från Rage Against the Machine, som spontanuppträdde.

Om du klickar på bilden kommer du till en film med uppträdandet. Och där jag tror man ser min kalufs 4:43 in i filmen. Bara en sån sak…

På morgonen hade vi bytt hotell och när vi nu kom tillbaks, efter en lunch på The Odeon, började alltså resten av mitt jobb ramla in. Jag, Brit och Björn stack iväg på möte med en lokal PR-byrå någonstans på Madison Avenue. Och på kvällen åt vi middag allihop på god vietnamesisk restaurang.

Eller egentligen vaknade vi av vi fortfarande var jetlaggade. Men genom glasväggen till duschen såg vi att det var full fart på garagetaket nedanför, med tre kameror, två bilar och en jäkla massa folk.

Plotten? En röd bil står och väntar. En blå bil kommer upp från gatuplan, kör fram till den röda bilen, en kort dialog och så byts en mapp med information mot något annat, sannolikt pengar. Sedan kör den blå bilen iväg igen. The end.

Vi zoomade in på killen som spelade förare av den röda bilen. Det är han med svart skinnjacka och stor överkropp. Någon som känner igen? (Kostymnissen med ryggen mot oss körde den blå bilen.)

Efter att tittat ett tag på inspelningen packa vi ihop oss och gav oss ut i vad som skulle bli The Day from Hell. Men det visste vi ju inte ännu.

Första felet var att sikta in oss på ett frukostställe borta på Elisabeth Street, 15 minuters promenad från hotellet. Vi borde veta bättre. Vi båda måste ha mat i princip direkt efter vi vaknar. Alla tre ska jag säga. Dröjer det mer än 30 minuter måste man kalla in the bomb squad för att lösa situationen. När vi kom fram till frukoststället hade de inte öppnat ännu, det var 15 minuter kvar tills klockan blev 8 och vilket de på något konstigt sätt ändå tyckte var tidigt för frukost. Vi vågade inte ta risken utan gick vidare. Genom Little Italy. Och precis på gränsen till SoHo hittade vi en restaurang. Ägaren var en äldre italienare. Servitören en yngre.

Någonstans missförstod vi varandra. Vi fick mat vi inte vill ha och när vi klagade på det suckade servitören och gjorde miner. Ida blev irriterad och gick och skällde på honom. Han gjorde mer miner. Jag skällde på ägaren. Ägaren bad om ursäkt och skyllde på att servitören precis blivit bostadslös. Hade vi varit gangsters skulle vi skjutit på varandra. Nu fick vi nöja oss med att strunta i dricksen. Det är nästan lika allvarligt i USA.

Sen gick vi ut. I regnet. Och tog taxi till Upper West och Naturhistoriska museet. Vi kom dit 30 min innan de öppnade. I regnet.

När de väl öppnade uppstod kalabalik. Alla skulle in samtidigt. Stora biffar till vakter fick mota bort massorna. Tänk om det fanns samma intresse för kultur i Sverige!  Om du nu tittar på bilden nedan så är det svårt att tro att det ska vara svårt att komma in, hela väggen är ju en enda stor dörr. Men nej. Därinne i valvet är det tre minimala svängdörrar, så små att en barnvagn (eller rullstol för den delen) inte går in. Genialt! Barn och handikappade har ju inget behov av ny kunskap. Inte i USA.

Nåja, så småningom kom vi in, betalade de dyra biljetterna och angrep de gigantiska lokalerna med otyglad nyfikenhet.

Bara för att konstatera att detta museum måste stått still sen man uppfann konserveringen.

Här fanns djur från all världens hörn. Uppstoppade. Otroligt!? Säkert för 100 år sedan.

Men år 2011 känns det som ett museum bör leverera lite mer än bara uppstoppade djur, oljemålningar över evolutionen och stenar i montrar. Eller är det måhända ett museum om ett museum, som visar hur ett museum såg ut för 100 år sedan? Det skulle förklara personalen som på ett närmast förhistoriskt sätt påpekade att det minsann var förbjudet att bära sitt barn på axlarna för att… ja, för att det är ”the rules”. Det skulle också förklara varför man inte satt in ljuddämpande material i de stora stensalarna så att man slapp få tinnitus när 200 stökiga skolklasser invaderade museet. Eller varför kaféerna inte öppnade förrän lunchtid.

Med det sagt, Hector var fascinerad.

Till slut fick vi nog och fullkomligt sprang ut. Max 30 min efter att vi kommit in.

Ute regnade det.

Så vi smög över gatan, förbi The Dakota building och platsen där John Lennon bodde och blev skjuten, ut i Central Park och  genom Strawberry Fields. Där, på en bänk vid dammen satte vi oss åt glass. Och långsamt infann sig lugnet igen.

Mätta på glass blev vi hungriga på lunch och besvikna på regnet fick det bli taxi igen, upp till Third Avenue och Bloomingdales. Där åt vi fantastiska hamburgare och tittade på dyra barnkläder och sen gick vi helt enkelt ut på gatan och åkte hem.

På kvällen gick vi åter igen till Habana och åt kubanskt. Lite av Hectors favoritgrej.

Och kanske var det här dagen vände, efter några Mojitos och majskolvar. Eller så var det redan vid hamburgarna. Men så här på kvällningen kändes allt så mycket bättre.

Och som kronan på verket kom Jay-Z och Beyoncé förbi hotellet på kvällen.

Fortfarande jetlaggade utnyttjade vi situationen, gick upp tidigt, åt frukost på McDonald’s och tog taxi ned till Ground Zero för att vara redo för Century 21 när portarna öppnade 07.45. Century 21 är ett lågprisvaruhus för märkeskläder om jag fattat det hela rätt. Det vill säga det låter bättre än det är. Jättestort och jättefullt med saker man nästan vill ha, men inte riktigt. Alltså köpte vi mest saker till personen som ännu inte kan uttrycka precis vad han vill ha. Och han var jättenöjd.

Därefter drack vi kaffe på Starbuck’s, glodde på finansmänniskor, gick över till Liberty Park och pratade med Occupy Wall Street-gänget. Detta var det första av 4 besök. Ja, jag blev lite besatt. Det är ganska speciellt att stå på ett ställe med hundratals människor, hundratals poliser, hundratals journalister för att sedan gå hem och se bilder därifrån på alla världens tevekanaler.

Uppiggade av lite gräsrotsengagemang påbörjade vi vad som skulle komma att bli vår längsta vandring under hela New York-vistelsen. Vi gick över West Street och ned till Hudson och norrut längs gång- och cykelbanan. Det är väl antagligen här man skulle spendera tid om man bodde på Manhattan. Alla pirer med olika saker, från drivingranger till baseballplaner till lekplatser till hangarfartyg. Fast frågan är väl ändå vad man skulle göra. Vi insåg under den här resan att vi inte vill bo i New York, inte på Manhattan i alla fall. Inte nu. Tror vi.

Så småningom kom vi upp till Meatpacking, New Yorks efterapning av det Stockholmska Slakthusområdet. Här blev vi återigen barnfamiljsupprörda när vi inte kunde få lunch på Pastis trots att klockan var nästan 12. Istället blev det brunch. Gott. Franskt. Snyggt. Med en liten, liten ihålig känsla av att vi faktiskt bara sitter där bland lagerlokalerna som blivit trendiga studios, butiker och restauranger och leker Paris. Men mätta blev vi.

Stärkta av vita bönor och bacon vandrade vi vidare norrut, på The Highline. Och det här är coolt. En gammal upphöjd järnväg som ringlar sig fram ovanför marken, mitt bland gator och hus. Nedlagd så klart och nu istället en park med promenadstråk.

(Om det inte ser ut som om han älskar NY så beror det på att det är 30 grader varmt.)

Efter en promenad som skulle fått Moses vandring genom öknen att kännas som en söndagspromenad runt huset kom vi så fram till Times Square. Och Toys R Us. Ett paradis för Hector med Pariserhjul och Tyrannosaurus Rex (som han kallade krokodilen), giraffer, brandbilar och…

Efter att ha inhandlat juklappar packade vi åter in oss i taxi och åkte tillbaks till hotellet.

På kvällen åt vi middag på Anitique Garage i Soho.

God natt.

Mest förvånad över hur jag gör det där ljudet. Riktigt otäckt.

Blev Clinton Street Baking Company några kvarter bort. Här var först gången som vi märkte hur knöligt det tycks vara med barn i New York. Först var det en omöjlighet att få ta in barnvagnen. Sen blev Hector rastlös och fick springa runt lite, vilket ju inte gick för sig. ”We can’t have unsupervised children running around.” Nähä. Lite grann fortsatte det på samma vis, även om vissa ställen var helt fantastiska. Men på museerna blev vi hela tiden tillsagda om att vi inte fick bära Hector på axlarna. Antagligen har det med juridiken att göra, skulle jag gå in i en dinosauriekäft så Hector blir skadad kan jag antingen stämma museet tillbaks till stenåldern (vilket ju kanske inte vore helt fel för ett naturhistorisk museum). Irriterande. Och tröttsamt. En del av överlevnadsstrategin med barn är ju att kunna släppa taget lite då och då. Hur som helst var det gott. Och trevligt med Björn, Hassan och Ketty som sällskap.

Efter frukost tog vi taxi till Central Park och New York Zoo.

I jämförelse med Kolmården var kanske inte NY Zoo så där vansinnigt mycket att hänga i julgranen. Men känslan av att kolla djur just där är ju lite mäktig. Och att se likheten mellan Woody Allen och geten ovanför och veta att de kanske bara är några hundra meter ifrån varandra är hissnande. Hissnande var också dialogen kring djuret nedan.

Amerikansk kvinna 1: Is that a kangaroo?

Joakim: No, it’s not. I don’t know what it is, but it’s not a kangaroo.

Amerikansk kvinna 2: Of course not! It’s a koala bear.

Amerikansk man: No, it’s not. It’s a deer. A strange looking deer.

Efter rundturen på zoo var vi trötta och fick poliseskort ned för 5th Avenue.

Det var tur, för där pågick någon form av karneval. Oändlig. Vad de firade fick vi inte riktigt klart för oss, men den samlade underrättelsen gjorde klart att det kan ha handlat om Italienarnas seger över Indianerna. När nu just det slaget ägde rum? Vi passade på att besöka Abercrombie och Fao Schwarz, utan att köpa något. Hector gillade dock pianogolvet.

Sen åt vi lunch, en fantastisk bentolåda på någon tvärgata till femte, och sen åkte vi söderut, ned mot hotellet. Här är trappan mitt emot entrén till vårt hotell. Ida, Hector och Ketty… visst ser de som tagna ur Gangs of New York?

Efter lite vila gick vi ned till restaurangen på hörnet där vi mötte upp Idas syssling Hampus som jobbar som superdupermodell i New York. Och sen var dagen i princip slut. Kanske gick vi till Wholefoods och köpte ostar. Jag minns inte riktigt.

China Town brann och inte ens 20-talet brandbilar tycktes räcka. Man hade tydligen givit upp att släcka med skum och vatten också utan satsade på att blåsa ut elden med dieselhornen. Långt om länge fick de kontroll på elden, eller så hade allt av värde brunnit upp, för då tystnade brandbilarna och med bara ambulansernas och polisernas mer modesta tutor i kulissen gick det faktiskt att somna om.

Vi letade upp ett litet hål i väggen några gator bort och åt frukost. En ganska händelselös frukost, förutom att en polishelikopter spärrade av gatan i dryga kvarten, kanske på jakt efter pyromanen från China Town. Lokalbefolkningen hävdade att de aldrig sett något liknande tidigare, men då måste de titta oamerikanskt lite på TV.

Mätta och belåtna hoppade vi in i en taxi och åkte upp till Meatpacking District och deras söndagsmarknad.

Ingen höjdare. Men Ida köpte en fin klänning. Och vi var ganska nära att köpa en liten kanon till Hector.

I stället gick vi vidare norrut, till området runt Times Square.

Hector gillar Times Square. Inte så mycket för ljusskyltarna, mediebolagen, rekryteringskontoret eller den halvnakne cowboyen… utan för att jordens största Toys R Us ligger här. Inne i butiken mötte vi Pernilla Wahlgren. Hector försökta skämta till det om att hon ju borde vara på Piccadilly Circus istället, men det gick inte hem och vi skyndade vidare och åt Pizza slices i Midtown i stället.

Sen var vi helt slut av allt gående och hoppade in en taxi och åkte tillbaks till hotellet. På vägen noterade vi att någon höll på med graffiti i himlen. De är inte kloka amerikanerna.

På kvällen promenerade vi bort till en fantastisk kubansk restaurang som Ida hittat, Cafe Habana. Billigt. Gott. Trångt. Mysigt. Och Hector älskade majskolvarna.

Sen gick vi hem, kollade utsikten, tittade på Gangs of New York, och somnade.

Bortom Williamsburg Bridge ligger Manhattan Bridge och sen kommer Brooklyn Bridge och där nere vid vattnet heliporten och färjorna till Brooklyn och Staten Island och där under vattnet går Brooklyn Battery Tunnel och långt i fjärran Verrazano Bridge och hela tiden ett ändlöst pärlband av bilar. Flygplanen som ett v på himlen, en ström som går till vänster om oss, mot JFK, och en till höger mot Newark. Alltid minst 3 helikoptrar inom synhåll. Oftast fler.

Och så lyckan varje gång en stegbil honkar sig fram nere i China Town för att släcka någon skyskrapa som fattat eld.

- Babil! Babil!

Vi landade 06.41 i morse. Bilder kommer…

Ändå blev det rekord i lång flygning för Hector, nästan 8 timmar. Men det var, kors i taket, inga problem. När han inte ringde long distance calls kollade han på film (Gangs of New York och Inception) på Ipad eller tog en lur på kabingolvet. Till och med blöjbyten på de minimala toaletterna gick utan problem. Vi satt bredvid en annan familj som hade en 8-månaders bäbis. Hector envisades med att kalla den just bäbisen.

Immigration var inga problem. Hector slapp att lämna fingeravtryck och jag tyckte immigration officern nickade igenkännande åt honom. Kanske är det Tom Clancy-fantasier, eller så måste vi låsa Hectors dörr på natten så han inte inte springer runt barfota och räddar världen och blir förkyld.

Bagaget kom när det kom och vagnen var bara lite förstörd. Sen tog vi en taxi in till hotellet, Hotel on Rivington, ligger på… just det, Rivington Street i Lower East. Då var klockan åtta på kvällen i Sverige, men bara runt två här i NY. Nu gällde det att få minimänniskan att hålla ut. Så vi åkte upp till rummet på 19 våningen, bytte om lite snabbt, kollade utsikten…

…åkte ned igen och gick ut och åt. Jättegott. Sen kollade vi lite skor, lite folk, lite bilar, lastbilar och bussar och sen åkte vi upp igen och bara satt och tittade ut. Vi har ett hörnrum, österut ser man Williamsburg bridge och ut över Brooklyn, söderut har vi China Town och Finance och på Ground Zero jobbar de dygnet runt med att få Fredom Tower att växa sig högre än högst och sticka hål på molnen och peta Allah i rumpan och säga, titta, vi vann till slut.

Sen tror jag att vi somnade.

Vi tycker väldigt mycket om oss själva.

Jag skulle betala för att få se det här.

Varför ska man käka hummer när det finns äpple?

Och det aktuella kilopriset på hummer hittar du här.

Hector (ej att förväxla med Hannibal Lecter) äter upp en av sina favoritförfattare, Leif GW Persson.

Och sedan rabblar det på med en massa obegripliga datarader om hur maskinen testkör rutiner, initierar sekvenser, aktiverar funktioner och armerar missilerna. Sen försvinner plötsligt det där och en hemtrevlig Windowsmiljö med någon gullig bakgrundsbild dyker upp och allt känns normalt. Man kan börja arbeta.

Samma sak händer när Hector vaknar.

Först sover han som en stock.

Så puffar man på honom (trycker på startknappen). Först händer inget. Man trycker igen. Det morrar till lite men han vill inte gå igång. Man trycker igen, hårdare, på fler ställen. Då plötsligt sätter han sig upp. Stirrar på en. Tom i blicken. Och börjar rabbla. Först med långa pauser emellan, sen betydligt snabbare.

- Bil. Bilar.

- Assbil (lastbil).

- Baff!!!! (buss)

- Muam. Muuuuu. Mu.

- Vovve. Voff voff.

- Mjauuuuuuuuuu. Kiss!!

- Bajs.

- Kokodia (krokodil).

- Pappa, mamma, mamma, pappa.

- Faffa. Moffa. Faffa.

- Carl.

- Mat!

Där ungefär går Windows igång. Blicken får plötsligt liv och han verkar uppkopplad mot omvärlden.

Och han inser att han är hungrig.

En fantastisk idé, helt i linje med surdegsbakning och korvstoppning. Tydligen sändes ett reportage från musteriet på TV i somras och vi stockholmare blir som tokiga – klart det ska mustas! Vi var där 40 minuter innan de öppnade, och redan då var det säkert 15 bilar i kö. Fullastade med äpplen och ekoälskande förortsbor.

Väntan blev lång. Men som tur var var hela Rosenhill som ett hippiedrömmens Harrod’s, fullt av saker att göra, titta på, köpa eller byta till sig. Bland annat fanns en skogsdunge full av kulörta hängmattor och löst springande kaniner. Hector fann inte ord för sin glädje.

Nästan lika skoj var det att fika i en vedbod.

Och att solen föll ned.

Under tiden avancerade bilkön långsamt, bil för bil. Jag ägnade en del tid åt att försöka lura Ida att vi hade slut på mjöl och nog behövde köpa deras egenmalda rågmjöl för att mata den allt mer kräsna surdegsgrunden, men det var lönlöst. 10 kilos säcken från Saltå Kvarn står där den står hemma och därmed var det slutsnackat. Nästan framme vid musteriet noterade vi Rosenhills egen lilla butik, idén påminner lite om en annan fantastisk idé, dock var det svårt att hitta något i butiken att ta, det mesta kändes som skräp.

Summa summarum, ett fantastiskt utflyktsmål som liksom inte går att beskriva i ord. Fräschade man till det lite skulle det bli ännu bättre. När vi väl kom fram till musteriet tog de våra hinkar med äpplen, hällde ned dem i ett badkar, spolade rent, öste ned dem i en stor kvarn som sprutade skal och annat slagg åt ena hållet och den färska saften åt ett annat. Sedan rann den ned i 12 enlitersdunkar till det facila priset av 168 kronor. Hållbarhet: 2 dagar i kylen, men som tur var går det frysa.

Det var allt för ikväll. Nu är jag sugen på ett glas apelsinjos.

Bordsskicket kom med på köpet.

Det näst skönaste med att bo på landet är att Ida kan gå omkring i Zipperall.

Det skönaste är att jag också gör det.

När vi kom satt han på kanten till sandlådan och lekte med ett lejon.

Lejonet hade tyvärr ätit upp dagisfröken och några av de andra barnen.

Men lejonet rör inte Hector för Hector är kompis med Trollet.

Trollet bor i Snusbullraeken som ligger på andra sidan vägen. Hector brukar ge några av sina majskrokar till Trollet. Och lite snus så såklart som han snor av grannen om nätterna. Då håller sig Trollet snällt och rart och skyddar Hector mot lejonet och andra fiender.

När han fick syn på oss slängde han lejonet i sandlådan och sprang fram och kramade oss, först Ida, sedan mig. Sedan Ida igen.

Sen kröp han upp i vagnen och knäppte med fingrarna.

- Home James, home.

Och vi körde honom hem såklart. Han är ju kompis med Trollet.

Jag har aldrig förstått hur de går runt. Förrän nu.

Ställer man bara tillräckligt dyra och tillräckligt ömtåliga saker på lagom höjd kommer omsättningen snart igång.

Smart.

Mellan 17.30 och 18.30.

Ida skulle ut och gå med Maria. Hon tog bilen ned till Gimmersta och Hector stortjöt i 15 minuter tills jag plockade fram en ostämd gitarr och spelade ”One” så det lät som ”Kostervalsen”. Sedan hämtade han sin traktor och körde bort till sophuset. Det såg ut så här:

Efter att ha parkerat i korsningen gick vi bort till den lilla lekplatsen och lattjade ett tag. Det var där jag tog bilderna i förra posten. Medan jag nöjd tittade på bilderna försvann Hector.

Ja, försvann.

Nu bor vi i ett område som byggts som om det inte finns något annat än barn i världen. Närmsta motorväg är flera mil bort och för att komma in på området måste man sakta farten till strax under noll för att inte slå sönder bilen mot pansarvagnshindret till fartgupp som markerar ”här slutar allmän väg”. Men ändå.

Jag gick, först med lugna steg, leende. Ropade lite glatt. Hector?! Sedan snabbare. Och snabbare. Kikade över häckar, runt knutar. In bland parkerade bilar. Ingenstans. Hade ett gäng troll kommit ut ut skogen och hämtat honom? Ett UFO strålat upp honom?

Förmodligen hade det gått 30 sekunder, men det kändes som 4 timmar, sedan vek jag runt ett hörn och hittade honom.

Två äldre tjejer hade tagit hand om honom. Satt honom på en 4-hjuling. Och körde runt honom på uppfarten. Det var inte konstigt att han inte svarade.

När vi kommer fram till kassan tittar han upp på kassörskan, sträcker fram äpplet och säger: Blababbalaa booooooa giraff.

Jag förklarar att han säger att han stulit äpplet. Så bra, svarar kassörskan.

När vi lite senare sitter under bron och äter äpple frågar jag Hector om han tycker det är okej att stjäla. Han ser på mig, funderar ett tag och svarar att med tanke på att Ica har 7% marginaler på sina varor så tror han inte att de bryr sig nämnvärt. Att det snarare är lite goodwill att låta små barn plocka saker. Däremot är han upprörd över hur smågodiset placerats, på plockhöjd och med genomskinliga plastluckor – inte helt olikt hur knarklangare jobbar med att först ge knarket gratis för att skapa ett beroende och sedan börja ta betalt.

Sedan räknar vi bussarna som passerar ett tag. När vi kommit till 4 går vi hem.

Jag står på skolgården, någon kommer fram, minns inte vem. Sträcker fram ett tuggummipaket.

- Vill du ha ett tuggummi?

- Nej.

- Varför inte det?

- För att jag vet att det är en råttfälla i. Den smäller till på fingrarna när man tar ett tuggummi.

- Nej, det är det inte.

- Jo.

- Nej, jag lovar. Ta ett tuggummi nu.

- Nej.

- Jo. Jag lovar ju.

Jag tar ett tuggummi. Råttfällan smäller till.

- Ha ha, du gick på det! Du gick på det!

Jag trycker på knappen och luckan i asfalten öppnas. Pojken med tuggummipaketet faller 22 meter ned på ett gäng sylvassa träpålar. Jag kastar en handgranat efter och stänger luckan.