Att se språket växa fram i Hector är bland det roligaste jag varit med om.
Nya ord, från ingenstans. Igår var det “läskigt”. Han pekade på det runda fönstret i ytterdörren, ut i den kolsvarta natten och sade “läskigt”. Perfekt inför helgens skräckfilmsmarathon.
Gamla ord förfinas. “Eja” heter numera “ejelant”, nästan framme vid “elefant” alltså.
Han kan räkna till fem. Ofta utan att inkludera fyra.
På morgonen ber han om “macka” och “iill” (fil) och duger inte mackan är det “annan macka!” som gäller.
Hans två första treordsmeningar var “Det gör ont” och “Ta bort den”. (Lite som sjukhushistorien: “Hur mår patienten idag då? Jodå, idag kunde han prata. Vad sade han då? Att han mår sämre.”)
Han och hans kompis Charlie skrattar så de storknar åt ordet “detta”. Häromdagen satt de vid köksbordet och turades om att säga “detta”, titta på varandra, våra oförstående miner och sedan kikna av skratt.
Kommer en bil körande, om så 2 km bort, skriker han “Akta bilen!”.
Osv.
Idag låg vi i sängen. Vi hade precis släckt lampan och skulle sova. Då tittar han på mig och säger:
- Annan mamma.
Jag försöker förklara att jag älskar mamma och det är jag övertygad om att han gör också. Ibland kan både mamma och pappa bli irriterade på Hector, men han är det bästa som finns och det hoppas vi att han förstår.
- Annan pappa.
Jag tänker påbörja samma resonemang igen men kommer av mig och tittar på honom. Är det något du försöker säga? Något du vill berätta. Men de smala ögonen, huvudet, kalufsen. Allt talar sitt tydliga språk. Här finns ingen annan pappa.
- Annan Hector.
Här ger jag upp. Samtidigt skenar han.
- Annan bada, annan lastbil, annan bil, annan brandbil, annan buss, annan åsa, annan ingrid (dagisfröknar), annan vagn, annan axlar, annan mat.
Och så tittar han på mig med stora ögon.
- Mera mat! Mera mat!
Jag hämtar en macka och han somnar medan han äter upp den. Jag ligger kvar ett tag och tittar hur han andas. Den rutiga pyjamasen mot det rosiga ansiktet. Kanske sitter hela språket därinne, han förstår ju nästan allt man säger. Men än hittar inte orden alltid rätt när de ska ut. Så oerhört frustrerande det måste vara. Men så fascinerande att följa.
