…

Märklig känsla.

Efter att det blivit lite mycket med allting – försökt vara konstant närvarande för alla hela tiden i kombination med en fruktansvärt jobbig hosta och dålig nattsömn – har jag unnat mig att inte kolla mailen var 10 minut, inte haft ångest över högen med kvittoredovisning eller listan med samtal som ska ringas. Utan faktiskt varit pappa.

Då kommer något krypande.

En liten svart och klibbig skugga. En vass liten elak tråd. Från botten av något bortglömt hav slingrar den sig upp och över sten och skog och is och snö och in på vår gata och fram till vårt hus och in genom nyckelhålet och upp för trappan och in i sovrummet. Där får den syn på mig där jag sitter på sängkanten och tittar på Hector när han sover.

- Du är meningslös, säger den, och ler hånfullt.

Jag förstår vad den menar.

Att jobba är att sätta sig själv i ett sammanhang så man känner att man är viktig. För annars är man ju oviktig. Vem behöver Big Mac, reklamfilm, kopparnubb eller aktieportföljer, egentligen? Men fanns inte jobbet skulle vi gå omkring och känna oss oviktiga. Vi hittar på en massa roller i ett gigantiskt nätverk som bara måste fungera för att forskning, utveckling och samhälle ska gå framåt. Vi får det bättre. Vi lever längre. Vi mår bra. Som massa och som individ. Tänk att inte vara tvungen att leverera det där dokumentet innan klockan 9 i morgon bitti. Tänk om ingen brydde sig om jag inte gjorde det.

Hector sover vidare. Den lilla äckliga tråden har självklart fel. Jag fokuserar på att att vara pappa. Det är viktigt. För Hector. Och för mig. Den här tiden kommer aldrig att komma tillbaka. Om en dryg månad ska jag hoppa in i hjulet igen och skaka tass med de andra ekorrarna. Men det är intressant vad Luther gör med en.